Paus.
Jag suger på att uppdatera. Jag är väl medveten med det. Men jag ser att vissa fortfarande går in varje dag. Och det gör mig jätteglad tro mig. Men just nu så går all min tid till plugg, träning, jobb, kyrka och den lilla tiden jag har över så roar jag mig på annat sätt. Plus att min inspiration är sämst just nu. Så fort jag kommer på något bra så ska jag uppdatera. Så fortsätt gärna checka in någongång ibland. Men den kommer inte prioriteras särskilt mycket. Men jag har inte lagt av helt. Men jag har torka och dåligt med tid bara. Ledsen för det! Tack för stödet dock!
Pursuit of Happiness - Kapitel 7
Previous: Väl nere i affären plockade jag på mig allt jag kunde hitta som såg gott ut eller som är gott. Det blev kanske inte så mycket nyttig mat som jag önskat att jag skulle köpt. Men det blev mycket saker i alla fall. Så nu skulle vi klara oss ett tag. Jag går fram till en tjej i affären och frågar var man kan lämna CV för att söka jobb. Hon sa att jag kunde lämna det till henne så skulle hon ge det till chefen. Så jag gjorde det, gick till kassan, betalade och vände sedan tillbaka mot lägenheten. Jag måste få det här jobbet. Jag bara måste det. Inga pengar kommer in men hur mycket som helst spenderas. Jag behöver det här, även om jag egentligen verkligen inte vill jobba där.
Det har gått flera dagar sedan jag lämnade in mitt CV på Supermarket. Jag läste på deras dörr att de anställt någon ny, och jag fick även ett samtal att de inte behövde någon mer för tillfället. Vilket var väldigt typiskt. Bella har inte hört något från någon när det gäller hennes CV. Men vi båda behöver ett jobb. Och det är ASAP.
Det var en vecka sedan hantverkarna kom hit och besökte för första gången. Det har jobbat flitigt varje dag sedan dess och idag säger dem att det är sista dagen de är här. Det är bara några få kakelbitar kvar som ska sättas fast i köket. Detta är nu vårt hem. Under den här veckan har jag hunnit flytta in ordentligt i mitt rum också. Även våra möbler som vi beställde från IKEA har kommit och byggts ihop. Våra badrum är fräscha, vardagsrummet är så gott som färdigt likaså resten av lägenheten. Vi har haft ovanligt mycket tur när det gällt om görandet. Det är riktigt fint och jag tror Isabella är lika nöjd som jag är.
De senaste dagarna har det regnat mycket här. Det har varit varmt men regnat. En ganska dålig kombination men tydligen väldigt vanlig väderprognos här i London. Vi har inte gjort så mycket annat än att ta det lugnt, söka jobb och besöka lite sevärdheter. Jag älskar att även gå ut på en joggingrunda här. Det är det enda vädret är perfekt för. Man kan springa i ganska tunna kläder men det regnar på en samtidigt. Helt underbart faktiskt, och miljön är perfekt. Bland annat så älskar jag att springa igenom Hyde Park lite då och då. Jag sätter mig på fönsterkarmen och tittar ut. Det är samma väder idag och jag känner verkligen inte för att bara sätta mig och deppa ihop över att jag fortfarande är arbetslös. Ordet arbetslös som bland annat betyder lat försöker jag motbevisa att jag är. Jag hatar ordet och dess jävla betydelse. Så jag ska göra vad som helst för att inte bli en typisk arbetslös ungdom. Nej, det är väl lika bra att ta en springtur idag med. Det får en verkligen att tänka igenom saker och får massa idéer. Min hjärna jobbar i princip som bäst när jag springer. Jag springer fram till garderoben och drar tag i mina träningskläder och joggingskor. Jag tar snabbt och byter om. Jag lämnade en lapp på köksbordet och skrev ”Hej Bella, jag är bara ute på en springtur! Kommer strax tillbaka. Har mobilen på mig. Bitch.” Jag log lite för mig själv innan jag stoppade i hörlurarna och tryckte igång den pumpande musiken sen var jag snabbt utanför dörren. Regnet pickade hårt mot min panna men värmen gjorde återigen att detta ändå var det perfekta vädret. Jag stannade ett par gånger och hämtade andan innan jag fortsatte springa. Det är en av anledningarna till att jag älskar att springa själv. Man kan springa i sin egen takt och stanna hur ofta man vill utan att någon ska klaga. Jag vet inte riktigt hur långt jag sprang utan jag kände bara för att springa bort lite energi. Jag vände efter en bit in på Hyde Park för att återvända till min gata och när jag väl såg den så kände jag av hur trött jag var. Jag stannade och höll händerna på knäna för att hämta andan. Det tog ett tag att få tillbaka den men när den nästintill var normal så började jag gå. Orkade verkligen inte springa de sista meterna. Jag fortsätter ha den pumpade musiken högt på i öronen men hör ändå ett dovt ljud i bakgrunden som om någon försöker få kontakt med mig. Jag kollar mig om och ser en man i runt 50 års ålder prata mot mig.
”Excuse me miss.”
Jag drog ur hörlurarna och kollade mot honom och log. Ville inte att han skulle höra hur dåligt flås jag hade, så fick även dölja min häftiga andning.
”Yeah?!”
”Aren’t you Alex?”
Hur fan visste han det?
”Ehm… Yeah the matter of fact I am.”
Jag log till lite men var på min vakt. Vad ville han och hur visste han vem jag var?
”Hadn’t you applied for the evening shifts at my Supermarket?” Han log stort.
”Oh, so you’re the boss there?”
Jag pekar trött mot Supermarket och ler stort.
”Yes, that’s me. I know I called you and said we didn’t need any help but one of my employees is actually going to work at the inventory instead. So if you were still free I would love for you to start. But I will need you to start right away.”
Jag log det största leendet någonsin och kramade om honom av lycka. Även om man kanske inte ska göra så.
”Really? Wow, I really needed this!”
”I guess it’s your lucky day then.” sa han och log. ”You start tonight at 6PM sharp. Don’t be late.”
”Thank you! I won’t!”
Lyckan jag kände just nu gick inte att beskriva. Fine, det är inte mitt drömjobb och jag kommer inte sluta söka jobb på annat håll. Men jag har i alla fall ett vid sidan om. Precis vad jag behövde. Jag måste berätta för Bella!
Att springa upp för våra två trappor kändes inte alls så jobbigt som det brukar för jag var alldeles för exalterad för att känna mina trötta muskler värka.
”Bella!! Bella?? BELLA!!”
”Vad?” Hon kommer chockat utspringande med en chipspåse i handen.
”JAG HAR FÅTT JOBB!” skrek jag ut.
Bella log och började hoppa av lycka och sprang sedan fram och grattade mig. Vi både kände att det var en tung börda som släppte. Bella hade hört av några av från de ansökningar hon skickat där några av dem sa att hon inte fått platsen och någon sa att hon skulle få komma på intervju. Vi hade så mycket att vara lyckliga för. Vår lägenhet är äntligen färdig, vi har båda förhoppningsvis jobb och vi bor självständigt i London. Efter ett tag av glädjeprat och en kopp kaffe så tog jag en snabb dusch. Klockan var redan 5 på eftermiddagen så det var snart dags för mig att vara på jobbet. Jag blåser håret och fixar till det och slänger på en naturlig sminkning. Eller naturligt gjord sminkning. För jag har ju trots allt både ögonskugga, puder, eyeliner och mascara. Jag kollar en liten stund i garderoben och tar en polo t-shirt och ett par tajta jeans till. Den känns ganska neutral så jag tänker att det kanske är en proper arbetsklädsel, dock hade mina jeans hål i sig. Men jag tror inte att det gör något. Som sista detalj tar jag på lite glansigt läppsyl, för gud så torra läppar jag fått. När jag väl är iordninggjord så är klockan redan kvart i sex. Ganska perfekt tid faktiskt.
Direkt jag kom dit fick jag ha en genomgång med chefen där han visade hur allt skulle gå till och jag fick även en Supermarket tröja och namnskylt. Det stod i och försäj fel namn på den, för han hade inte hunnit beställa en till mig eftersom det blev i sista minuten. Till sist så visade han mig hur kassan funkade och sa att det var min uppgift för första dagen här. Jag behövde alltså inte göra någon jobbig uppackning utan bara sitta och slå in massa siffror och vara trevlig. Det kunde jag klara, dock så betydde det att min usla engelska skulle behövas igen. Men det kommer jag ju inte komma undan, det är ju ändå språket här. Första timmen gick lite knackigt emellan åt. Jag kunde inte riktigt alltid kassan och hade ibland problem att slå in siffrorna om de inte lyckades räknas in via sträck koden. Men som tur var så var mina kunder väldigt trevliga och tyckte inte det var några problem alls att vänta utan att jag istället bara skulle ta det lugnt och försöka igen. Hade det hänt i Stockholm så hade människorna fnyst, suckat eller klagat på en. Så det här med trevligheten var något jag verkligen uppskattade. Andra timmen var det väldigt lugnt. Jag hade knappt några kunder så jag satt och läste tidningen emellan de få som kom. De stänger klockan 10PM här. Vilket betydde att jag hade ca två timmar kvar. Runt nio var det dött vid kassan, ingen köpte något och jag satt bara uttråkad och läste vidare i tidningen.
”Excuse me, can I pay?”
Jag kollade upp och såg ett välkänt ansikte, Darren. Jag känner hur nervositeten byggs upp och hur mina kinder börjar hetta. Nej kroppen, snälla sluta skämma ut mig.
”Sorry, of course you can.” Jag log lite stelt och han log tillbaka.
”Don’t I know you from somewhere?” sa han och kollade rakt in i mina ögon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Antingen kanske jag låter creepy om jag säger att det kan ha varit för att han råkade stöta till mig, för det är ju bara pinsamt om han inte minns det eller så låtsas jag som jag är helt omedveten om vad han pratar om. Jag tänkte att andra alternativet inte kan bli alls så pinsamt som första i värsta fall kan bli så jag kör på andra.
”I don’t know… I don’t think so?!” Jag vet att jag kan vara riktigt dålig på att ljuga och han kan säkert se igenom mina lögner eftersom jag inombords är i ett extremt fangirl läge också. Det är svårare än jag trodde att bara vara normal.
”Oh… Okay maybe I was mistaken.” Han log men såg nästan ut att skämmas som om han sagt något pinsamt. Jag önskade verkligen att han skulle komma ihåg mig och känner nu bara för att skrika ut att det var jag han stötte till men då skulle ju det vara ännu löjligare. Jag fortsatte slå in alla hans varor, vilket var många och för första gången ikväll gick allt i princip felfritt. Fram tills kvittot skulle skrivas ut. I vanliga fall hade jag kanske inte brytt mig men han frågade tidigare om han kunde få kvittot så detta behövde jag ju lösa. Varför funkar det inte? Den skriver ju bara ut hopknölat vitt papper. Han kollar på mig och hans blick genomborrar mig nästan. Jag kände hur mitt ansikte blev rödare och rödare för varje sekund som gick medan jag inte kunde laga den. Jag tar upp kassa-telefonen och ringer på min chef som sa att han kom om 5 minuter. Jag skulle fråga om kunden kunde vänta. Vilket han svarade att han kunde. Vi kollade på varandra ett tag och jag kände hur obekväm stämningen blev, eller snarare gjorde jag den obekväm. Jag klarar inte pinsam tystnad så jag blir så stel när det händer.
”We must have met before. I’ve seen you before, I’m sure of it.” säger han plötsligt och jag blev bara så glad att den pinsamma tystnaden bröts att jag genast log mot honom. Men jag öppnade fortfarande inte munnen, var rädd att jag skulle råka få word-vomit och bara prata på om hur mycket jag vet om honom och vilket stort fan jag varit och är av One Direction. Han rynkade pannan och såg extremt koncentrerad ut.
”Wait a second, aren’t you that girl I met here like last week or something? That girl that dropped her magazine.”
Yes han kläckte det. Men vad ska jag svara nu då?
”Oh yeah, that’s right. I’m sorry I didn’t recognize you. It’s just been a stressful day.”
“It’s fine.” Han skrattade till och kollade återigen på mig.
Jag hade så mycket som jag ville säga men visste inte vilket jag skulle säga först och visste absolut inte vilket av det som jag faktiskt borde säga eller inte. Min chef kommer gående förbi Darren och ber om ursäkt för att han behövde vänta. Han log bara och sa att det var lugnt, han hade ändå inte bråttom. Chefen visade snabbt hur man gjorde och att den egentligen bara behövde en ny rulle, vilket gjorde det ännu mer pinsamt. Att jag inte ens kunde lösa ett sånt simpelt fel. Så fort han löst det rusade han iväg igen. Jag skrev ut kvittot igen och räckte över det till Darren.
”Thank you…” Han log och riktade blicken mot min namnbricka innan han avslutade med ”… Anna”
Jag reagerade lite på namnet och kollade ned på brickan. Hade redan glömt att det var fel namn. Jag skrattade till.
”Sorry, I’m new. It’s not my sign. I’m Alex.” Jag sträckte fram handen.
”Okay then. well I’m Darren.” Han skakade handen och tog sedan tag i sin påse. ”I gotta go. I guess I see you later since I usually shop here. Bye!” Han log stort och vinkade till innan han gick utanför dörren.
Jag svarade med ett hejdå precis innan dörren stängdes bakom honom. Jag andades tungt ut och log jättestort. Kan inte fatta hur lugn jag höll mig, trots att jag inombords sprängdes tjugotusen gånger om. Skulle bara vilja springa fram och krama om honom och ställa så sjukt mycket frågor om honom, Niall och resten av killarna. Men det hade bara varit pinsamt, så jag är glad att jag höll käften.
När jag slutade var jag trött men gick in på twitter och tweetade;
@AlexandraHScott: Just had my first day at my new job. It was lots of fun and I met a really sweet guy! A great day tbh.
Jag hade ganska mycket följare på Twitter trots att jag inte följer så många själv. Mestadels tror jag det berodde på att jag skrev massa referenser till filmer hela tiden, massa konstiga nyheter eller fakta och är bara allmänt flummig. Många kommenterade ofta det jag skrev och jag älskade att prata med dem. Alla på Twitter är så jävla underbara. Eller på mitt 1D konto så hatar jag förmodligen hälften av alla jag följer, men inte på den här. Sen ökade mina följare radikalt när självaste Demi Lovato började följa mig. Jag har aldrig fangirlat så mycket som den stunden. Jag har definitivt en girl-crush på henne och har alltid älskat hennes musik. Hon är en sådan inspiration och verkar bara vara helt underbar på alla sätt och vis. Så det kan även vara på grund av det som jag fortfarande har många följare.
Jag kände direkt hur mobilen vibrerade till och såg att det var en av mina Twitter följare som frågat om killen. Den här bruden hade jag lärt känna ganska bra, vi pratade mycket på Twitter och kommenterade ofta varandras tweets. Kommentaren på min tweet löd;
@1D_OTH_Nathalie: Oh really? ;) Was he hot? What was his name?
Jag tog genast och svarade.
@AlexandraHScott: Yeah he is quite good looking. I bet you know who he is. It was actually Darren Flynn. You know Niall’s mate.
Jag skickade det och la ner mobilen i fickan igen. Det dröjde inte länge innan mobilen vibrerade till igen.
@1D_OTH_Nathalie: WHAT? You met @darrenf1992? I’m so jealous of you!!!! x
Jag fruktade det jag läste. NEJ! Detta får inte hända. Hon taggade hans namn. Jag låtsades hela tiden med honom som om jag inte hade någon aning om vem han var. Och så taggar hon hans namn. Fast jag vet att han har extremt mycket följare som skriver till honom så det är nog lugnt. Han kommer förmodligen inte se den ändå. Men jag var för nervös för att svara utan sprang istället bara in i trapphuset.
Så fort jag kommit in så pratade jag med Isabella om exakt allt som hänt och både hon och jag var säkra på att Darren bodde i närheten vilket som sagt var ett litet plus. Jag berättade även om Twitter händelsen men Bella lugnade mig med att som jag själv redan tänkt så ser han det nog inte. Men jag bestämde mig ändå för att inte checka Twitter något mer för ikväll. Jag och Bella kollade på en film istället. Vi valde den så sjukt bra filmen Soul Surfer och poppade popcorn till. Under filmen som vi båda sett flera gånger så pratade vi även om allt vi kände för. Trots att jag och Bella pratar varje dag, hela tiden, så har vi alltid miljoner saker att säga till varandra. Vilket enligt mig är något underbart bra. När filmen tog slut så sa vi god natt och gick in till våra rum. Men jag var inte trött och bestämde mig för att ta ett bad. Jag hade legat länge i det varma badet med mycket bubbelskum då jag bestämde mig för att kolla snabbt på min mobil. Jag tog tag i den och drabbades av världens panik rush när jag ser händelsen på min skärm.
@darrenf1992: @1D_OTH_Nathalie @AlexandraHScott Yeaa she did. It was fun.
Jag la ner mobilen på fönsterkarmen och sjönk ned längre i badkaret. Vad ska jag säga? Jag kan ju inte förklara mig efter att jag både låtsas att jag inte först kände igen honom från vårt första möte i affären och sedan att jag inte visste vem han var. Jag borde inte skrivit något till Nathalie. Jag borde bara hållit käften. Allt är förstört.
Jag hoppas ni gillade detta kapitlet. Men tappar faktiskt lusten att skriva när inga kommentarer skrivs. Så jag antar att jag sätter novellen på hyllan ett tag. Ha det bäst under julen!
Pursuit of Happiness - Kapitel 6
”Jag antar det?” sa jag osäkert. Fortfarande osäker på om jag drömmer eller inte. För det kan ju inte ha hänt.
”MEN HERREGUD ALEX! Du träffade Nialls bästa vän i Supermarket utan att du ens visste om det.”
”Det verkar som det. Fan det måste varit därför jag kände igen honom så väl!” Vi båda blev extremt fangirl glada trots att jag trodde den sidan växt bort. Vi fortsatte lyckligt att kolla på twitcamen som inte höll på mycket längre. Direkt den var slut så stängde jag igen datorn och vi gick in i badrummet för att göra oss i ordning. Jag slängde upp håret i en slarvig hästsvans och tog på mig min pyjamas. Sedan borstade jag tänderna och gick och lade mig. Bella ville tvätta rent ansiktet först men jag var alldeles för utmattad för att göra det. Jag lade ner huvudet på kudden och somnade på stört.
Igår känns som en dröm. Känns så overkligt. Jag menar som ett fan som jag var för ett år sedan så fantiserade man varje dag om att något som detta skulle hända. Eller kanske inte att man skulle träffa Darren och inte känna igen honom, utan snarare att man skulle träffa en av killarna och att de skulle bli förtrollat kär så fort de fick syn på en. Men aldrig trodde jag heller att detta skulle hända, och inte trodde jag heller att jag skulle reagera på detta sätt. Jag trodde jag växt upp och släppt taget av denna sida av mig. Men det märks ju tydligt att den inte växt bort. Kanske var det tur att jag inte kände igen honom trots allt. Hade ju inte velat att han skulle få se den sidan av mig ändå. Jag vrider mig om i sängen och möts av Bellas blåa ögon kollandes mot mig. Hon såg så ovanligt pigg och glad ut.
”Vad har hänt dig? Varför så glad för?” sa jag med en trött röst och skrockade till.
”Men hallå? Förstår du inte det själv? Du träffade Darren igår och ungefär en halvtimme senare såg vi honom i twitcamen i soffan hos Niall.”
Hon kollade på mig som att jag var korkad när jag inte reagerat på det hon sa.
”Och?”
”Men gud, du är segare än vanligt. Då måste ju han bo nära? Vad skulle han annars göra i en Supermarket här för att sedan åka långt till Niall? Man tar ju den som är närmast.”
Jag började le. Hon hade en poäng. Visst hade han hunnit åka riktigt långt på en halvtimme, men inga normala människor handlar ju i en random supermarket för att sedan åka till andra sidan staden. Annars bodde förmodligen i alla fall han själv nära. Vilket var ett litet plus också. Dock så sa han aldrig sitt namn och frågade definitivt inte om mitt. Så det fanns ju ingen chans till kontakt mellan oss två och sen känns det ju inte riktigt schysst att bara vilja ha kontakt med Darren för att få träffa Niall. Nej Alex, nej. Du vill inte hamna i den där onda cirkeln igen. Du vill inte planera ditt liv efter fem killar. Nej, du var här för att starta ett nytt liv, försöka hitta jobb och även försöka förverkliga din dröm. Drömmen om att bli make-up artist. Och det skulle ingen få förstöra. Ingen skulle få komma in och ändra planerna på det. Inte ens Darren själv.
Klockan var 8 på morgonen och vi hade en full dag planerad med att fortsätta med renoveringen. Jag hade kollat på kaklet, badkaren, handfaten, toaletterna och duscharna i våra badrum och insåg att det var för svårt att renovera efter mina kunskaper. Så jag och Isabella bestämde oss för att försöka få tag på någon eller några hantverkare som kan fixa det snabbt och billigt. För fräscha badrum är viktiga, definitivt ett av de viktigaste rummen som behöver vara fräscha.
”Nej. Nu är det dags att gå upp.” sa jag och reste mig och började vandra mot mitt rum.
Jag öppnade min resväska och grävde efter ett linne som jag inte är så rädd om. För jag har trots allt mitt rum kvar att måla om. Vardagsrummet hade helvita väggar. Och det såg faktiskt väldigt nymålat ut, så där fanns det ingen renoverings behov.
”Alex. Hur tänkte du igår?” sa Bella som att hon än en gång tyckte jag var seg och korkad och kollade på mig från köket.
”Med vadå?”
”Med det lilla du köpte i affären?” hon sa det med en skrattretande ton och såg på mig med ett stort flin.
”Vad?? Du ville ju inte ha något annat?”
Jag började nästan bli irriterad. Kan hon inte bara säga vad jag gjort för fel. Det brukar alltid vara jag som skämtar sådär med henne, och det är verkligen inte lika kul att spela andra parten i detta spel.
”Men hur ska vi äta den? Vi har inga bestick, inga tallrikar, vi har ingenting.”
Jag tänkte efter en stund och skrattade sedan till lite snabbt.
”Men gud, det har jag inte ens tänkt på. Du får väl hälla i dig hallonen och yoghurten.” Jag skrattade åt min egen kommentar när jag såg hur Isabella helt plötsligt inte längre såg det roliga i detta. ”Dock är detta inga problem för mig. För jag köpte frukt och dryck, vilket är lättätligt och vi har ju ändå varsin kopp.”
”Vad för dricka köpte du igen?”
Nu hånlog hon åt mig. Hennes hånleende var ett bevis på att det var något jag inte tänkt på.
”Kaffe… och... té?!”
”Och hur ska du koka vatten till det? Vi har ingen vattenkokare eller kaffebryggare.”
Paniken i mig växte. Jag överlever inte utan kaffe. Det är så jag vaknar till och jag kommer verkligen inte överleva en dag med målning och råddande utan mitt älskade kaffe. Vi hade ju alltid Starbucks men jag gillade mitt original kaffe från Gevalia med en skvätt mjölk i. Det var så jag alltid druckit det och det tillhörde en av de bästa sakerna i mina rutiner så jag ville verkligen inte behöva leva utan det.
”Fan. Vi måste skaffa saker till köket innan vi gör något annat!” jag nästan skrek ut det och hon var redan steget före mig och hade redan googlat fram var någonstans vi kunde köpa det. Vi båda kände att vi ville ha billiga vitvaror och husgeråd nu till en början i alla fall så det var en IKEA butik vi ville hitta. Den närmsta låg på Glover Drive Edmonton. Vi såg också att lättaste sättet att komma dit var med en taxi, så det var väl lika bra att ringa ett samtal till taxi verksamheten här.
”Taxin är här om 5 minuter Alex.”
”Aa okej. Jag vill bara hinna få tag på renoveringsfirman! Jag vill ha kökets kakel och badrummen fixade så snart som möjligt. Men de svarar ju inte. Idioter.”
”Lugna dig. Det löser sig sen. Kom vi måste gå. Tar du med dig listan jag skrev på saker vi måste köpa?”
”Absolut.”
Bella hade redan hunnit utanför dörren medan jag hämtade listan. Jag drog tag i nycklarna på vägen ut och låste dörren efter mig.
Det hade tagit oss ca 4 timmar allt som allt. Det var fan inte lätt. Att välja husgeråd, vilket innefattar tallrikar, glas, bestick etc., var allt annat än lätt om jag ska vara ärlig. Visst är det bara kökssaker, men för oss båda var det ändå viktigt att vi är överens och nöjda för det var bådas första lägenhet och vi ska trivas där. Plus att taxiresan tog ca en timme dit och en timme hem. Det är tur att brittiska taxibolag inte är lika dyra som svenska är. Kanske kommer gilla London bättre än Stockholm trots allt. Men nu är vi i alla fall nöjda med våra val och det vi köpt. Dock har det redan gått jättemycket av våra pengar och vi kanske till och med behöver söka jobb tidigare än vi trott. Visst babblade mamma på om att det är dyrt att köpa en första lägenhet för man börjar egentligen som på ett nytt blad. Men aldrig trodde jag att pengarna skulle gå åt så här fort. Okej, nu överdriver jag lite. Vi har fortfarande väldigt mycket kvar. Vi har båda jobbat som galningar enda sedan tvåan på gymnasiet för att kunna göra detta möjligt och vi har sparat vartenda öre.
Jag går mot köket med två kassar i handen. Vi hade med oss 7 kassar hem men vår taxi chaufför var trevlig och hjälpte oss att bära upp 3 kassar så det blev inga problem att ta sig upp på endast en vända. Jag börjar packa upp sakerna och slänger in alla husgeråd i diskmaskinen och kör igång den. Japp, vårt kök har en diskmaskin. Jag har låtit extremt negativ mot detta kök utan egentlig anledning. Det är vita väggar och fräscha moderna vitvaror som är gjorda i stål. Mitt i köket är det även en köksö som har en spis med en fläkt över och sedan är det trä bänk som funkar som skärbräda. Väldigt praktiskt och stilrent kök egentligen men det gammal-gula kaklet som förra ägaren satte in förstör hela bilden av köket. Dessutom har vi bredvid ett av våra stora fönster en dörr, eller snarare en balkongdörr. Dock är det bara en fransk balkong som de kallas. Som endast är så att man kan öppna dörren och kolla ut. Man kan ju inte ens kliva ut. Jag fortsätter packa upp några av de saker vi handlat på IKEA. Vi hade handlat lite andra möbler också och sådant ut till vardagsrummet och även till köket också. Dock så fraktas de hem, men förväntas komma redan denna vecka. Vi hade köpt lite småplock som kylskåpsmagneter och en White board att hänga upp, som vi kan klottra ner eller skriva saker som måste handlas. Bella kommer lyckligt inspringande med två kassar från en affär typ som Media Markt som låg bredvid IKEA.
”BELLS! Ge mig kaffe bryggan! Jag behöver mitt kaffe.”
”Du är så beroende! Du borde nästan genomgå en avgiftning.” Hon höjer ena ögonbrynet och skrattar åt sin egen kommentarer. ”Tur för dig så köpte jag även med mig filter snabbt innan jag kom upp. För det hade du ju glömt. Så utan mig hade du inte fått något kaffe.”
Jag log stort och drog tag i min Gevalia påse ivrigt. Jag var nästintill skakig för att jag varit utan kaffe så länge.
Hon packade snabbt upp kaffe bryggan och ställde den på plats samt kopplade in den och slängde sedan filtren på mig. Jag fyller den med vatten, kaffe och ett filter och trycker sedan på knappen. Den börjar snabbt igång med kaffeprocessen. Bara ljudet av det fick mig mycket lugnare och jag blev alldeles lycklig.
”Seriöst Alex, du borde verkligen sluta med kaffe.”
Jag kollade på henne som om hon sagt att jag skulle gå och dö. För det var precis det jag skulle göra utan mitt kaffe. Jag skockade lite och log.
”Aldrig i livet. Jag är för nöjd med detta liv.”
”Din vana kan vara långt ifrån hälsosam.”
Jag höjde mitt ögonbryn och såg chockat på henne.
”Ska du säga? Du äter fan ohälsosam mat hela tiden. Okej, jag har kaffe som min drog och du har säkert något som din.”
Jag skrattade till och Bella också.
Uppackningen gick ganska snabbt och redan nu såg köket mycket mer personligt ut. Och jag gillade det alltmer. Dock så störde jag mig fortfarande på det fula kaklet. Det påminde mig om hantverkarna. Jag tänker inte ge upp.
Jag greppar tag i min iPhone igen och ringer. Det går fram flera toner och under dessa toner hinner min ilska över att de inte svarat tidigare släppa och övergå till nervositet för vad jag ska säga om de svarar.
”Hello this is Michael.”
”Oh, Hello. My name is Alex. And I’ve just moved in on Queensway, Bayswater and I was wondering if you could come by and fix our… our…” Hur fan kunde jag glömma bort vad kakel hette? Det är inte rätt tidpunkt för det.
”Your what?” Han hade en typisk skrovlig och hantverkar-aktig röst, men hade precis som varenda britt jag stött på ett trevligt tonläge.
”Ehm… Our…” Plötsligt kom ordet jag på det och av lycka sa jag det snabbt. ”Tile. Our glazed tile.”
”Uhm… Yeah sure. How much tile is there to fix and what room is the tile in? Is the tile glazed and shiny or just flat?”
Jag försökte så snabbt som jag bara kunde söka igenom mitt huvud efter svaren på de hastiga och många frågor.
”I would like you to fix my two bathrooms and my kitchen please. The tile in the kitchen is glazed and shiny. But in the bathrooms the tile on the floor are flat, while the tile on the walls are glazed and shiny.”
Hela jag fylldes av lycka när jag insett att han förstått vad jag menade och svarade att de kunde komma förbi redan imorgon och kolla på hur mycket som skulle göras. Och kanske sätta igång direkt. Dock så sa han att vi måste gå in på deras hemsida och skriva hur mycket och vad för kakel vi ville ha. Så det var bara att mäta rummen och börja kolla igenom alternativen.
Det tog mycket längre tid än tänkt och både jag och Bella blev ofokuserade efter ett tag. Jag var redan på min tredje kopp kaffe och kände verkligen inte för att sluta där. Jag hade bara varit utan mitt “hemma” kaffe i en dag men det kändes som en evighet. Efter att vi valt klart kaklet så fick resten av kvällen gå till att måla om mitt rum. Jag hade ganska ljust mint-gröna väggar så det räckte med endast två strykningar per vägg. Rummet såg både mycket större och bättre ut när det var helvitt. Min garderob var som tur är redan vit och fräsch. Kunde dock behöva städa här inne. Så nu var äntligen detta rum också klart. Eller jag skulle också vilja göra någon fondvägg eller liknande men det orkade och kunde jag inte ikväll så för tillfället få det räknas som färdigt. Dock fanns det ingen ork för mig eller Bella att skruva ihop mina möbler eller leta upp mina saker. Så det fick bli ännu en natt inne i Isabellas rum. Dagen hade gått så otroligt snabbt och jag hade hunnit bli riktigt utmattad. Så att återigen få sova skulle vara en fröjd.
Jag vaknade åt att solen lyste upp rummet. Tydligen hade vi glömt att dra ned rullgardinen. Toppen… Jag kollade snabbt på klockan och den var redan tio på morgonen. Så jag antar att det är lika bra att gå upp då. Jag gick mot dörren och såg att det låg lite reklamblad på vårt vardagsrumsbord. Förmodligen tog Isabella in det igår från vår brevlåda. Jag tänkte att jag lika gärna kunde kolla igenom det. Fanns det något intressant så kan man ju spara och annars är det ju bara att slänga den. Det är ju onödigt att det bara ligger på bordet om det ändå ska slängas sen. Jag ögnar igenom högen ganska snabbt och tycker det mesta ser ut som skräp. Jag tar med mig det till papperskorgen i köket och slänger det. Men då får jag syn på något som såg ut som ett ”jobb sökes” lapp. Jag tar upp den och kollar på den. Tydligen söker de någon som kan jobba på Supermarket på vår gata kvällstid. Egentligen hade jag velat söka ett jobb inom typ mode branschen eftersom det är den branschen jag vill ha en karriär i. Men jobb är jobb. Och jobb är vad vi behöver.
”Bella! Ska vi börja söka jobb idag?” frågade jag och fortsatte kolla på bladet.
”Jag vet inte. Har hört om ett par ställen som söker personal så det kanske är lika bra eller? Vi kanske inte kan hitta våra drömjobb direkt ändå. Man måste ju arbeta sig uppåt.”
”Jo precis. Och vi har ju inte särskilt många referenser heller. Så vilket jobb som helst får väl duga så länge.” sa jag och log lite snett. Egentligen vill jag inte behöva arbeta mig uppåt inom fel bransch. Jag vet ju vad jag vill göra. Men vi behöver ha pengar till mat och hyra så det är väl bara att vara glad för vad som helst. Plus att bo så nära jobbet skulle faktiskt vara riktigt skönt. Det är väl lika bra att bara ansöka. Det är ju inte ens säkert att jag kommer få det. Jag tänker vidare på det medan jag går och byter om från pyjamasen. Jag tar på mig en av mina stickade tröjor, denna var ljust rosa och slänger på ett par jeansshorts tillsammans med lite andra accessoarer innan jag går till köket där Isabella stod.
”Du, jag tror det är dags att vi går och handlar lite mer att ha och äta. Ska du med eller ska jag gå själv? Jag tänkte även lämna ett CV på vägen dit.” Jag kollade på henne medan hon tänkte.
”Nej. Jag tror jag stannar här och skickar ut och letar efter jobb själv. Plus att någon av oss måste vara hemma när hantverkarna kommer.”
”Juste. Det hade jag glömt. Tur att vi blev klara med kakel valet igår, så förhoppningsvis kan de börja redan idag. Men då går jag själv då! Hejdå.”
Väl nere i affären plockade jag på mig allt jag kunde hitta som såg gott ut eller som är gott. Det blev kanske inte så mycket nyttig mat som jag önskat att jag skulle köpt. Men det blev mycket saker i alla fall. Så nu skulle vi klara oss ett tag. Jag går fram till en tjej i affären och frågar var man kan lämna CV för att söka jobb. Hon sa att jag kunde lämna det till henne så skulle hon ge det till chefen. Så jag gjorde det, gick till kassan, betalade och vände sedan tillbaka mot lägenheten. Jag måste få det här jobbet. Jag bara måste det. Inga pengar kommer in men hur mycket som helst spenderas. Jag behöver det här, även om jag egentligen verkligen inte vill jobba där.
Det här var ett supertråkigt kapitel. Jag vet. Men jag behöver verkligen få det "verkligt" också. Allt i livet är inte superlätt eller roligt. Tyvärr... Men kommer bli roligare redan nästa kapitel! Så fortsätt gärna checka in här så lovar jag att det kommer bli bättre. Kommentera gärna om ni även har idéer så kanske jag använder mig av någon.
Pursuit of Happiness - Kapitel 5
Previous: Efter en liten stund in på resan tar jag upp min iPad (och jag vet att jag låter bortskämd men den har jag faktiskt tjänat ihop pengarna som den är köpt för helt själv) och sätter i ett par hörlurar. Jag räcker sedan ena hörluren till henne och stoppar in andra i mitt eget öra. Jag väljer att trycka på “Shuffle” i min musiklista som kallas underbara minnen. Första låten som slås på är ’Over Again’ med One Direction. Vi kollar på varandra och börjar genast tyst sjunga med. Medan vi lyssnar igenom musiklistan så tar vi massa ego, eller skämtbilder i Photo Booth. Tiden gick ganska fort och vi tar en sista bild innan jag måste stänga av iPaden och förbereda för landning. Vi båda spänner fast oss igen och kollar ut genom fönstret. London syntes klart och tydligt. Det var inte ett moln på himlen. Vilket jag hört är ganska ovanligt för att vara London. I denna stad, i detta land, från denna sekund, startar våra nya liv.
Landningen gick inte lika smidigt som resten av flygningen. Vi hamnade ständigt i luftgropar vilket ger en känsla av att man faller i ungefär en sekund innan det känns stadigt igen. Men under den sekunden så hinner jag se framför mig hur vi dör. Mina händer var jättesvettiga när vi väl står stilla säkert på marken igen. Jag trodde jag skulle spy. Blev så rädd under ett tag att jag spände hela kroppen. Bella satt bara och fnissade lite åt hur panikartad jag blev trots att det var en, enligt henne, ganska normal landning. Nej, det var inte normalt. Inte enligt mina måttmätt. Först när hela planet var tomt reser jag mig upp och tar min väska redo för att gå av. Bella hade stått otåligt och velat att jag skulle rest mig för evigheter sedan. Men jag var för rädd för att resa mig. Så flygrädd är jag. Att hela min kropp blir som bedövad om jag känner att något inte går som tänkt. Vi går mot utgången och en av flygvärdarna önskar oss en trevlig dag när vi passerade. Jag bara nickade och log ett stelt leende mot honom. Jag var alldeles för chockad för att kunna vara hövlig. Isabella får i princip dra i min arm för att få mig att gå i hennes takt. Det brukar alltid vara tvärtom. Hon går alltid så extremt långsamt, men nu är det ombytta roller. Det tar mig hela vägen till väskrullbanden för att kunna gå normalt och bli lugn igen. Vi ser vårt band där våra väskor går runt och runt. Alla andra har redan hunnit ta sina väskor och lämnat rummet, så vi bestämmer oss för att ha lite roligt. Vi springer fram till bandet och sätter oss på det. Rullar omkring på det och busar runt och tar massvis med foton på varandra. När vi hör dörren bakom kröken öppna sig bestämmer vi oss för att kliva av och ta våra väskor innan någon annan ser oss.
Vi kommer utanför väskterminalen och inser att ingen av oss hittar här särskilt bra, även om Bella har mycket bättre kunskap om London än mig så bestämmer vi oss för att gå till informationsdisken. Bella var besviken på sig själv över att hon inte hittade här, men det dröjde inte länge innan de bakom disken berättade att de byggt om flygplatsen så det kan vara lite svårt att hitta här. Då lös hela Isabellas ansikte upp igen och man såg att hon var stolt över att det inte berodde på henne som vi var vilsna. Vi fick en karta där kvinnan i disken både ritat ut var tunnelbanan låg och var vi skulle gå när vi väl kom fram. Hon hjälpte oss även att köpa ett oister-card, vilket var riktigt snällt eftersom vi inte förstod alls var annars vi skulle få tag på det. Och vi lär ju behöva tunnelbanekort eftersom ingen av oss har körkort utan att vi endast kommer färdas via kollektivtrafiken de närmsta veckorna.
Tunnelbaneresan gick snabbt och det var inte långt till vår lägenhet därifrån. Vilket var tur för nu började min trötthet slå till. Jag blev så trött av att gå så den korta biten kändes lång nog. Men så fort vi kommit upp till lägenheten så började vi välja vem som ska få vilket rum. Vi hade båda velat ha olika från början så diskussionen blev inte lång. Väl inne på rummet så dumpar jag väskan på golvet för att återigen gå ut till vardagsrummet där alla flyttlådor och lådor med möbler i stod. Det var väl lika bra att börja packa upp tänkte jag. Men jag stoppade snabbt mig själv och kom på att jag borde renovera några rum innan vi packar upp ordentligt.
”Alex, visste du att vi har en Starbucks precis utanför huset?” sa Bella när hon kom ut till vardagsrummet hållandes i sin iPad.
”Har vi?! Fan vad underbart. Du har inte lust att gå ner och handla en sådan kaffedrink som vi tog på Arlanda eller?” Jag försökte göra mina ’Puppy Eyes’ och plutade med underläppen.
”Det beror på, vad ska du göra så länge?” hon lade armarna i kors och försökte nog ge ett intryck av att se bestämd ut.
”Tro det eller ej så har jag packat ned massvis med väggfärg. Så jag tänkte börja renovera.” Jag log stort och finurligt medan jag höjde ett ögonbryn för att hon skulle svara på min förra fråga.
”Är du seriös? Åh kan du hjälpa mig att fixa mitt rum då? Snällaaaa…”
”Om du fixar kaffet till mig så kan jag renovera ditt rum först.”
Jag hann knappt säga klart meningen innan hon hade lämnat lägenheten. Jag ler lite för mig själv och kollar efter lådan som jag skrivit färg på. Den står mitt i högen så det var bara att börja gräva.
Jag började med att lägga plast på golvet, vilket såg ut att vara äkta trägolv, så det var viktigt att plasten täckte för jag ville inte att det skulle få vit färg på sig. Sedan gjorde jag alla förberedningar som innebar att tejpa lister, knappar etc. för att även de skulle skyddas mot den vita väggfärgen. Hennes väggar hade nu en gulgrön lite spy-aktig färg. Så jag förstår verkligen varför hon ville måla om här, hennes kräkfobi kan inte göra saken bättre heller. Jag hinner endast rolla en vägg innan hon dyker upp i dörrposten. Hon räcker över den goda ’White Frappe’ (eller vad den nu hette) till mig. Jag tar några klunkar men ställer sedan ned den för att fortsätta. Det tog mig endast 3 timmar att få hela Bellas rum grundligt nymålat och även ha tapetserat en av väggarna som en bild på Tower Bridge. Vi hade googlat på ställen i närheten där de sålde tapeter designade efter vad man ville ha. Så vi tog en bild som Isabella älskade och bad de att skriva ut den över sex stycken tapetdelar. Vilket de gladeligen gjorde efter att de äntligen förstod hur vi ville ha det. Det tog bara runt 20 minuter vilket var så mycket snabbare än jag trodde. Sedan köpte vi också lite tapetklister och tapetserade upp de på den längsta väggen i hennes rum. Klockan hade hunnit bli tre på eftermiddagen och vi båda kände att det var dags att ge oss ut för att äta något.
”Nandos! Minns du att vi alltid brukade prata om att äta på Nandos när vi var besatta av One Direction?!” Hennes mage kurrade högt. Jag skrattade åt henne när hon höll för sin mage för dens ständiga kurrande.
”Ja, det brukade vi. Hade för mig att det var gott där. Det var ju trots allt ett år sedan vi åt på någon Nandos. Ska vi bara köra på det? Det är väl lika bra eller? Jag är fan hungrig, så för mig spelar det ingen roll alls var vi äter egentligen.”
”Wiho! Nandos it is.” Hon skuttar fram till sin väska och tar tag i sin plånbok och likaså gör jag. Fast jag går fram till min för jag är för trött för att skutta. Vi kliver ut genom dörren och låser. Bella har på sig en fin och mysig outfit som består av ett par shorts, ett linne och en stickad kofta. Det är ju ändå sommar ute, så jag valde en grå t-shirt med uppkavlade ärmar och ett bar simpla jeansshorts. Det spelade ju ingen roll hur jag såg ut. Jag hade ju trots allt målat hela dagen och skulle fortsätta renovera när vi kom hem. Håret och sminket var dock fint på oss båda. Men jag hade lite vita färgfläckar på mina armar också, som fick mig att se ut som en typisk målare.
Vädret ute var helt underbart. Det var soligt och varmt, med svala vindar precis så att man inte började svettas. Promenaden till Nandos var inte så lång. Hela London är full med Nandos restauranger, så det var egentligen bara att välja och vraka. Vi hade fortfarande ungefär lika mycket koll på vad som var gott här som på Starbucks, så vi körde på ”Niall Horan” beställningen som året innan. Den var stor och inte alltför dyr. Vi delade den mellan oss två och bad bara om en extra cola.
Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord på restaurangen i ca 1 och en halv timme, innan vi kände att det var dags att bege oss tillbaka till lägenheten. Bella och jag hade även diskuterat att jag skulle lägga min sängmadrass på hennes golv i hennes rum tills mitt rum också är i ordning gjort. För när vi kom tillbaka så tänkte vi börja packa upp hennes saker (det är ju skönt att börja bli av med lite lådor i huset). Hon ska hänga in alla sina kläder och packa upp sina skor i sin garderob (som jag även målat helvit och fräschat till) medan jag skulle bygga ihop alla möblerna till hennes rum. Hennes rum var väldigt ny städat också, för medan jag målade så behövde ju Bella roa sig på något sätt. När Isabella väl städar så blir det helt sjukt rent, finns typ inte kvar en enda bacill kvar i rummet.
De mesta möbler hon hade haft med sig var väldigt lättbyggda, så allt gick snabbt. Hon fick ett riktigt fräscht och modernt rum samtidigt som mysfaktorn var hög. Vilket är viktigt, eller i alla fall enligt en artikel som jag läst. Att har man hög mysfaktor i sitt sovrum så vilar man ut bättre under nätterna och man kommer känna sig både fräschare och piggare redan nästa dag.
Hennes rum består av en stor inbyggd garderob, en stor dubbelsäng, ett sminkbord eller vad man nu ska kalla det och en hörna där hon har en liten LCD TV med en massa stora mysiga kuddar liggandes på golvet. Perfekta stället att bara ligga och kolla på film, så sjukt bekvämt och fräscht. Hon har även ett stort fönster på ena väggen som lyser upp hela rummet. Hon står och kollar i garderoben och försöker göra det ”svåra” valet om vilka lakan hon bör ha. Hon vill att de ska matcha lite samtidigt som de ska vara fina.
”Ska jag ta de vita med lila/rosa blommor eller de vita med de svarta mönstren?” Hon står och biter sig lite i läppen och vänder på huvudet mot mig. Hon ser ut att verkligen anstränga hjärnan som om detta gällde ett livsviktigt val.
”Ta de vita med lila/rosa blommor, de matchar ju både de vita väggarna och fondväggen!” Hon ler stort och andas ut medan hon börjar bädda underlakanet. Jag reser mig upp och tar på örngotten på kuddarna. Men precis när jag ska ut och leta efter min madrass så ropas jag tillbaka till rummet för att hjälpa henne med täcket. Vi har båda svårt att göra täcket själv så det är bra att vi har varandra som kan hjälpa till. Vi bäddade klart hennes säng och det slutade med att vi blev för slöa för att leta upp min madrass och eftersom båda två har dubbelsängar så tänkte vi att vi kunde dela säng en natt. Plus att det känns tryggt att sova nära någon första natten i en ny lägenhet, i en ny stad, i ett nytt land. Så jag gick istället bara och grävde efter min pyjamas bland lådorna.
När jag äntligen hittat den hör jag Bella sucka över att vi inte har någon mat hemma. Jag kollar på klockan och den är redan 20.24.
”Bells, tror du att Supermarket fortfarande är öppet? Vi måste ju ha någon mat hemma. Även om vi kanske inte direkt kommer göra så mycket annat än att flytta in de närmsta dagarna.”
”Jadå, det tror jag nog.”
”Aa okej, vad bra. Då tror jag att jag går och handlar. Skulle du kunna vara snäll och leta efter min tandborste i någon av flyttlådorna där det står badrum på? Jag var ju korkad nog att inte packa ned den i handbagaget.”
”Ja visst, om du känner att du kan gå och handla själv?!”
”Det ligger ju på vår gata så det är ingen fara. Men tack ändå. Jag är inte borta länge. Finns det något speciellt du vill ha?”
”Nej.. Eller jo förresten, ta några Sourcream and Onion chips, cola och hallon. Juste yoghurt också.”
Jag skrockade lite och tog tag i plånboken och begav mig ut.
”Chips, cola, hallon, yoghurt, frukt, té, honung, kaffe och mjölk” Gick jag och upprepade högt för mig själv när jag kommit in på Supermarket. Och efter varje grej jag lagt ned i korgen så slutade jag upprepa den varan högt. Vår supermarket på gatan var ganska liten så det gick snabbt att lära sig att hitta i den. Vilket enligt mig bara var positivt. Då slapp jag använda mig av min usla engelska så lite som möjligt. Jag kollar ner i korgen och räknar upp allt jag skulle minnas. Allt fanns med där. Toppen! Då var jag klar här. Jag går mot kassan och ställer mig i kön. Kön gick dock långsamt och ibland har jag som sagt dåligt tålamod, så jag fnyser till och greppar sedan tag i en mode tidning som jag bestämmer mig för att köpa. Det var egentligen endast på grund av rubriken ”Fashion passion in London.” Cause let’s get real, jag och Bella behövde kolla upp trenderna här så vi inte är helt lost. Det är inte så att vi båda är super trendiga mode monster men det är alltid kul att kolla på vilka trender som går runt och gillar man den kan man ju alltid haka på. Jag slår upp sidan den artikeln står på och börjar läsa.
”Aooch” skrek jag ut då jag blev armbågad i sidan som ledde till att jag tappade tidningen.
”Oh, I’m sorry. I didn’t see you standing there.” Han böjde sig ner och tog upp tidningen. Och gav sedan tillbaka den till mig.
”It’s fine.” Jag kände verkligen inte för att socialisera mig med någon just nu. Så mitt tonläge var lite drygt.
”You sure? I am truly sorry.” Han log och försökte få min ögonkontakt, vilket han lyckades med. Hans accent var som alla här mycket fin, men den lät inte så brittisk utan mer irländsk aktig. Men det kanske bara var jag som inbillade mig. Men det var inte bara rösten och accenten som jag kände igen. Utan även hans ansikte kändes bekant.
”No really, I’m fine. I overreacted when I screamed aoch so really. No worries.” Min ton var både lugnare och snällare nu och jag lät även ett leende formas av mina läppar.
”Good. Well, I gotta go! Have a nice evening babe!” Sa han och log ett riktigt charmigt leende en sista gång innan han plockade ihop sina varor och gick mot dörren. Precis innan han gick ut så kollade han bak igen och log.
Jag stod helt fastfrusen. Han kallade mig babe. Okej, jag vet att de kallar alla babe i det här landet. För det är en av de saker jag gillar mest här. Hur respektfulla och vilka gentlemän killarna här är. Det är grov brist på sådana i Sverige. Jag skakade till lite på huvudet och packade upp varorna på rullbandet.
”Bells!” Jag kunde fortfarande inte släppa tanken av att jag träffat den där charmiga killen i affären. Och nu kom även ångesten över att jag hade gått ut i de här kläderna.
”Vad? Vad är det?!” Hon kommer utspringande hastigt och hennes röst lät orolig och stressad. Jag antar att mitt skrik lät mer panik aktigt än jag hade tänkt.
”Jag träffade på en kille i butiken. Han var jättegullig och charmig. Och det var så läskigt, för det kändes som jag sett honom förut. Mycket. Eller kanske inte mycket men i alla fall ett par gånger.”
”Åh! Var han snygg?”
”Han såg väl okej ut. Inte riktigt min typ. Men du vet ju hur killarna här är. Så trevliga så man nästan blir irriterad.” Hon log och tog matkassen ur mina händer och bar ut den till köket. Jag följde efter.
”Varför började du prata med honom?” sa hon med chips påsen i handen som hon redan hunnit öppna.
Jag berättade allt som hänt i affären men kunde verkligen inte släppa tankarna på varför jag kände igen honom. Han kändes så välbekant. Inte så att jag tror jag känner killen eller har pratat med honom förut, men det var ändå ett ansikte jag sett mer än en gång, det är jag säker på. Isabella visar stolt upp att hon hade hittat min tandborste utan att behöva röra till allt för mycket i flyttlådorna och vi förflyttar oss sedan in till hennes rum igen. På vägen in dit tog jag två muggar (vi hade varsin mugg med oss från Sverige och de fick bli våra muggar fram tills vi köpt tillbehör till köket här) och min Mac. Medan Bella tog med sig cola och chips. På min mugg står det ’I ♥ My computer’ vilket är ganska sant eftersom jag brukar kalla min Mac för min första kärlek.
Vi lägger oss i sängen på mage och jag fäller upp datorskärmen. Jag klickar direkt in på min Twitter som jag inte uppdaterat sen jag slutade skolan, förutom någon tweet om att jag snart skulle flytta. Vi kollar runt lite på olika tweets och sitter och skrattar åt trenderna som är World Wide just nu. Det är fan kul att ”directioners” fortfarande trendar saker nästan varje dag. Jag kan inte fatta att jag brukade ranta om dessa trender. Det är inte så att min kärlek för killarna blivit mindre, det är bara det att jag inte längre vet allt om deras liv eller vardag. Och jag vet verkligen inte allt om fandomen. Samma gäller Bella. Jag uppdaterar sidan och till både min och Bellas förvåning så dyker det upp en tweet från Niall.
@NiallOfficial: I’m thinkin about doin a twitcam. What do you think? Should I do one?!
Jag och Bella kollar på varandra och bestämmer oss för att checka in den så fort länken dök upp på min timeline. Och där är han. På min skärm igen. Det räckte med att se honom på den lilla rutan i twitcamen för att jag skulle få tillbaka min fangirl crush på honom. Som jag trodde hade försvunnit på en viss grad för gott. Han sitter ett tag och babblar om sin lediga dag han har haft här i London (Fatta det! Jag kan säga HÄR i London. För jag bor här nu!! YES) han är så flummig att jag och Bella bara sitter och skrattar åt honom. Han vrider sedan snabbt kameran över på en kille i mörkt hår som direkt duckar undan. Jag slutar genast skratta och blir helt stel i kroppen. Bella kollar snabbt på mig och sedan tillbaka på skärmen och sedan på mig igen. Men jag var helt förstenad.
”Alex, vad är det?” Hon skrattar lite osäkert och kollar på mig.
”Det… Det… Det var han.” Lyckas jag tillslut stamma fram.
”Han vadå?” Hon ser oroligt på mig som om jag blivit helt galen.
”Det var han… Han i… Han i affären. Det där är killen som stötte till mig.”
Bella kollar med stora ögon på skärmen och pekar chockat på honom. Sedan kollar hon tillbaka på mig.
”Var det Darren du träffade? Eller som träffade dig, kanske man ska säga?!” Jag sitter fortfarande helt förstenad så Bella blev tvungen att upprepa frågan.
”Jag antar det?” sa jag osäkert. Fortfarande osäker på om jag drömmer eller inte. För det kan ju inte ha hänt.
”MEN HERREGUD ALEX! Du träffade Nialls bästa vän i Supermarket utan att du ens visste om det.”
”Det verkar som det. Fan det måste varit därför jag kände igen honom så väl!” Vi båda blev extremt fangirl glada trots att jag trodde den sidan växt bort. Vi fortsatte lyckligt att kolla på twitcamen som inte höll på mycket längre. Direkt den var slut så stängde jag igen datorn och vi gick in i badrummet för att göra oss i ordning. Jag slängde upp håret i en slarvig hästsvans och tog på mig min pyjamas. Sedan borstade jag tänderna och gick och lade mig. Bella ville tvätta rent ansiktet först men jag var alldeles för utmattad för att göra det. Jag lade ner huvudet på kudden och somnade på stört.
Slänger upp ett till kapitel redan ikväll. Idag var inspirationen på topp! Kommentera gärna!
Pursuit of Happiness - Kapitel 4
Previous: Mobilen pep till redan några sekunder senare. Jag drog snabbt tag i den och tryckte upp smset och läste.
Allt är färdigpackat. Jag kan inte riktigt fatta det själv. Det känns som om det var igår jag tog studenten trots att det har varit tre veckor av festande sedan den dagen. Dagarna har mest bestått av bakfyllor och kvällarna har bestått av festande som sedan återigen lett till en dag med bakfylla och ångest över något otroligt pinsamt jag gjort på fyllan. Jag kan inte riktigt hantera sprit. Eller det beror i och försäj på hur man ser det. Jag kan klunka vodka utan problem och är inte så himla lättpåverkad. Men tack vare att jag inte heller någonsin känner av styrkan av spriten eller den starka smaken så kommer det helt plötsligt, out of the blue. Och då slår det till ordentligt. Ordentligt på en sådan grad att jag inte riktigt kan hantera det. Spriten har aldrig fått mig att spy men har varje ’dagen efter’ dag en extrem bakfylla och min migrän slår ofta till, vilket brukar göra de dagarna mer eller mindre outhärdliga. Men om jag då använder mig av både mina bakis brustabletter och min migrän nässpray, så brukar jag i alla fall inte dö på kuppen. Hoppas förresten att de har sådant i England, annars vet jag inte om jag kan dricka sprit och festa loss där. Det återstår att se, för snart drar vi. Bara jag och Bella. Lägenheten som vi har köpt är fin för att vara London och för att vara efter vår ekonomi. Den består av två sovrum, ett stort vardagsrum, varsin toalett, varsin stor garderob och ett lite mindre kök. Kändes ganska perfekt som första lägenhet efter att ha bott hemma med familjen i en villa i nästan 19 år. Och den ligger på Queens Way, vilket är mycket mer centralt än vi någonsin trodde vi skulle kunna få tag på. Dock behöver alla rum göras om. I alla fall enligt mig. Jag tycker inte färgerna på väggarna, eller kaklet i varken köket eller badrummen är särskilt fina men det får vi lösa när vi kommit dit. På grund av att jag är uppväxt i en uråldrig villa så har renovering varit en del av min vardag. Dock när det gäller Bella så vet jag inte hur mycket hjälp jag kan få på den fronten. Men jag bemöts nog inte av något jag inte gjort förut. Jag har faktiskt i princip byggt om hela mitt rum själv här hemma. Så att packa ihop det sista och officiellt lämna ifrån mig mitt rum ger mig ångest. Det känns som om jag verkligen lyckas få in hela mig, med alla mina olika sidor i det här rummet. Som att mitt rum nästan är en avbild av mig själv. Jag får väl försöka lyckas göra densamma i London.
Jag har verkligen sett fram emot att den här dagen skulle komma och imorgon är den här. Det är så sjukt när man börjar tänka på att man har spenderat 19 år i samma hus, i samma förort och med samma vardag. Självklart har vänner kommit och gått. Men ändå har allt varit sig ganska likt, rakt igenom. Min familj, mina vänner, mitt hus, mitt rum och mina husdjur. Allt det kommer jag sakna ihjäl mig av och jag får inte glömma språket svenska. Jag kommer dö utan detta språk, jag menar alla vet ju hur svenskars accent låter när vi pratar engelska och det är bland den fulaste som finns så jag får faktiskt lite ångest. Det är en av de saker jag våndats mest över. Tänk om ingen kan ta mig seriöst? Tänk om ingen ens förstår mig? Jag känner grym olust till mig själv när jag inser vilken negativ och nervös person jag har blivit. Att känna missnöje, eller ordet olust som jag gillar bättre än missnöje, till sig själv är också en negativ faktor. Så allt jag hyser ut är negativt. Och det är verkligen inte den versionen av Alexandra Hannah Scott som ska kliva av planet på Heathrow flygplats, lokaliserad i London. Så nu är det verkligen dags att vända på bladet och börja lägga märke till allt det positiva i livet. Och att jag ska få flytta till London och leva ut min dröm är en bra början till att vara positiv.
Jag lutar mig mot väggen och korsar armarna över mitt bröst och kollar ut över mitt tomma rum. Tror faktiskt aldrig mitt rum varit såhär tomt förut. Till och med när jag grov omgjorde det så fanns det mer möbler här inne än vad det finns nu. Det enda som finns kvar är en madrass, en liten kudde och en varm filt liggandes på min ljusa ek färgade laminat golv. När jag nu kollar runt mig så känns det inte alls som mitt hem längre, eller som en avbild av mig själv. Jag vänder mig om och kollar mot väggen där min säng brukade stå. ”Always kiss me goodnight” står skrivet på väggen. Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tänkte när jag klistrade upp det där, men jag minns att jag gillade det, mycket. När jag ser det nu ser jag dock bara ett gulligt citat och inser inte meningen med att jag skulle ha det på min vägg med tanke på att jag inte har någon pojkvän som kysser mig god natt varje kväll. Plötsligt avbryts min tanke av en varm famn som omfamnar mig och kramas åt hårt. Jag känner på sättet kramen utförs direkt att det är min syster. Min storasyster. En lock av hennes mörkbruna hår med blonda slingor i hänger över min axel och jag vänder mig om och ser på henne.
”Vad ska jag göra utan dig Alex?” hon ler men jag ser att hon är lite ledsen.
”Som du gjort innan. Leva ditt liv. Vi har ju inte direkt setts jättemycket senaste året. Så det kommer bli precis som det här året har varit.” Jag kollar på henne och ler. Hon kramar om mig hårt en gång till. Som fick mig att tänka på hur lite jag uppskattat att jag haft en storasyster som svarat dygnet runt i telefon och åkt hit så fort jag behövt stöd eller hjälp. ”Och du kan nå mig dygnet runt, enda skillnaden är att jag inte kommer kunna åka till din lägenhet och krama om dig som du alltid gjort för mig” sa jag med lugn ton. Jag känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Men jag vägrar att låta min sista kväll här hemma bli till en gråt tragedi, vilket det alltid blir när någon av oss börjar gråta. Min familj har alltid stått varandra så nära att så fort någon är ledsen så blir alla ledsna, precis likadant med glädje eller ilska. Vårt humör påverkar varandras mer än det kanske borde.
”Vad säger du, ska vi dygna i natt istället och umgås så länge som möjligt?! Mitt plan går ju så tidigt på morgonen och sova kan jag göra när jag är framme.” sa jag med exalterad ton. Jag var så nöjd att jag kom på den idén. För så dum var den ju inte.
”Åh jättegärna. Jag har saknat att ha våra Ash och Pikatchu tider” sa hon och skrattade till. Jag kollade upp på henne lite chockad men log sedan stort. Jag hade till och med glömt att vi brukade kalla varandra det. Att hon var min Ash och jag var hennes Pikatchu. Vi båda brukade vara Pokémon freaks, men alla andra kanske inte kan förstå vad vi menade när vi sa Ash och Pikatchu tider. Bandet Ash och Pikatchu har, allt de gör för varandra, det var kärlek. Bröder eller som vi då då, systerkärlek. Att båda är villiga att göra vad som helst för att rädda den andra. Att båda ställer upp lika mycket för den andra. Många hade nog dragit förslag som med Winchester bröderna eller mer realistiska karaktärer för att förstå hur vi är. Men för det första så är Bella min Dean och för det andra så hade vi sagt att vi behövde ha Ash och Pikatchu tid enda sen vi var jättesmå. För det var på vår level av förståelse vid den åldern.
”Samma här. Det blir finemang” jag vred lite på huvudet i missnöje över vilket ord jag valde att använda mig av och mötte Kims blick. Vi bröt båda ut i skratt.
”Finemang” upprepade hon med sin ’Alex är korkad’ röst. ”Bra ordförråd du har Alex.”
Kim är systern som har lärt mig allt jag kan. Okej det kanske inte är riktigt sant, men hon har fått mig att bredda mitt ordförråd. Tack vare att vi brukade sitta och leka lekar som handlade om ord. Exempelvis så hade vi synonym leken. Den gick ut på att om hon sa ett ord så skulle jag säga så mycket synonymer som möjligt för just det ordet. Och lyckades man sedan få med alla synonymer som i princip finns på det ordet, så var det min tur att säga ett ord till henne. Ja, vår familj har aldrig varit särskilt normal, vi har alltid varit töntar som älskar att lära sig saker.
Hela natten satt vi och kollade på några av våra favoritfilmer eller avsnitt från serier på min MacBook Pro. Vi gick även ner till köket emellan åt och hämtade snacks och dricka och sedan återgick vi till att kolla klipp eller liknande. Vissa av samtalen som dök upp under natten var riktigt tunga. Kim hade gått igenom mycket under året som jag inte var medveten om, då hon aldrig tagit upp det förut. Vi gäspade ett par gånger när solen var på väg att gå upp och ögonlockarna kändes tunga. Jag tror jag slumrade till i någon sekund innan min iPhones alarm ringde högt och tydligt. Jag reste mig i hastigt upp och packade ned sista kudden och filten i min resväska och datorn i mitt handbagage. Kim låg fortfarande och sov på madrassen, som nu varken hade någon kudde eller filt heller, men jag kände inte för att väcka henne. Vi hade redan sagt långa hejdå under nattens gång. Jag går fram till madrassen böjer mig ned och kramar om henne en sista gång. Sedan kollar jag på min armbandsklocka och reser mig upp. Mamma trippar tyst in i mitt rum och greppar tag om resväskan och jag tar handväskan innan jag försiktigt stänger igen min rumsdörr bakom mig. Nu var jag verkligen på väg. Jag rusar ner för trappan och springer fram till mina djur Pucko och Dollar. Pucko är en hel brun labrador som har varit min hund i 6 års tid. Jag har varit hans första matte, jag är den som gått ut med honom och matat honom. Han har varit min. Jag döpte honom till pucko för som 13-åring så var det min favorit dryck, och han är ju brun så det var ganska passande. Men när vi diskuterade flytten så tyckte vi att det var lättare att lämna honom kvar här. Men det smärtar att veta att jag inte kommer få se honom igen förrän jag bestämmer mig för att besöka Sverige. Han möter mig mitt i mitt springande och jag hukar nedåt och kramar om hans huvud. Hans klarblåa ögon möter mina och han piper till när jag reser mig upp och vänder ryggen mot honom. Jag hade verkligen inte tid för ett långt och sorgligt hejdå. Så jag springer även snabbt fram till fönstret där min orangea bondkatt Dollar sitter och gör rent sin tass. Jag klappar honom lite snabbt och pussar honom på huvudet innan jag tar på mig skorna och går ut genom dörren. Är det officiellt nu? Har jag precis flyttat hemifrån? De tankarna var allt som gick runt i huvudet på mig hela vägen till Arlanda. Mamma och pappa satt i bilen och pratade glatt på om hur de har planer på att besöka mig och ställde säkert även frågor under resans tid, men jag var alldeles för utmattad för att lyssna.
Väl framme på Arlanda så började jag bli taggad. Taggad på att möta Bella, taggad på att säga hejdå till familjen och gå och shoppa i tax-free, taggad på att äntligen få ta några steg på egen hand här i livet och framförallt taggad på att få bo i London.
”Alex” Jag hör Isabellas röst klart och tydligt, men kan inte se henne tack vare folkmassan. Det var ovanligt mycket folk på flygplatsen för att vara kl. 6 på morgonen, fast å andra sidan så är det ju även början av juli. Det är väl nu alla ska åka utomlands med sina familjer eller?!
”Alexandra, hitåt ska vi. Isabella, Anna och Bill väntar ju på oss” sa mamma och drog tag i min arm som om jag vore en borttappad virrig 7 åring. Jag slet mig loss och blev lite lätt irriterad. Hon behöver ju inte behandla mig som en bebis samma dag som jag ska flytta.
Mamma och pappa gick genast fram och började såklart prata med Anna och Bill, som är Bellas föräldrar, om vår flytt och om hur de kände nu när dagen väl var här. Jag däremot sa bara ett snabbt hej medan jag gick mot Isabella. Vi kramade om varandra.
”Hur känns det?” sa hon och kollade på mig och släppte taget. Men jag var redan borta i min egen värld igen. Jag började föreställa mig hur lägenheten skulle kunna se ut. Eller hur jag vill att den ska se ut när jag är klar med renoveringen.
”Alex, jag frågade dig en fråga” sa hon lite surt medan hon knäppte med fingrarna framför mina ögon.
”Va? Sa du något?”
”Ja. Jag undrade hur det kändes nu? Du har ju trots allt varit mer nojig över flytten än vad jag varit trots att jag är den som ogillar förändringar. Så hur känner du nu?”
”Äh. Det känns bra. Jag och Kim har suttit uppe hela natten och pratat, kollat filmer och sådant. Om jag ska vara ärlig så ska det bli skönt att flytta. Jag är redo. Det ska bli kul att bo bara vi två, renovera lägenheten och göra den till vår.”
”Renovering?” hon kollar frågande på mig som om hon inte ens tänkt tanken på att det behövs fixas till.
”Ja? Renovering?! Du vet ju hur den ser ut. Det är en bra lägenhet på ytan och rumsfördelning. Men den är ju inte särskilt fräsch eller modern.”
”Jo det har du rätt i… Men hur ska vi lösa det?”
”Vi målar, bygger och fixar till den!” Hon ser orolig ut. ”Men ingen fara Bells, jag vet hur man gör. Jag är ju trots allt MacGyver av oss två.”
”Vadå? Vad betyder MacGyver?”
”Kom igen! Du har väl hört om Tv-serien MacGyver?” hon nickar nekande och kollar ner på skorna. Jag slängde min arm runt hennes axel och skrattade till. Hon kollade upp igen.
”MacGyver är en kille som alltid hittar lösningar till allt utan att använda våld. Han lyckas lösa saker med föremål man inte trodde gick. Ofta gjorde han i och försäj det för att ta sig ur knipor. Men när det gäller mig så menade jag mer den händiga biten.”
”Du är ju störd” hon skrattar högt.
Vi tar våra väskor och går till våra föräldrar som följer med oss till incheckningen. Så fort vi checkat in våra väskor så är det dags att säga hejdå till dem.
”Mamma. Pappa. Jag kommer sakna er så mycket.” sa jag och nu kände jag hur de jävla tårarna började bränna bakom ögonlocken igen. ”Jag älskar er och kan inte tacka er nog för hur stöttande ni alltid varit. Hur ni alltid brytt er så mycket om mig och alltid funnits där så fort jag behövt er.”
”Gumman, det kallas att vara förälder” sa pappa och omfamnade mig. Gud vad ens fars famn känns trygg. Det var verkligen som om jag var den lilla 5-åriga flickan igen. Som ville växa upp och bli prinsessa. Mamma tränger sig också in i kramen.
”Jag kan inte fatta hur stor du blivit. Känns som det var igår du åkte iväg på resan till Paris med din klass. Att bara släppa iväg dig en vecka utomlands var jobbigt nog. Och nu vet vi inte ens när du kommer hem igen.” sa hon och lät så moderlig på rösten som man någonsin kan tänka sig. Det var som att ens föräldrar hade en inbyggd röst och teknik att få en ledsen och ge en lite ånger för att lämna de. Mina ögon börjar vattnas och jag torkar snabbt bort den första tåren som föll längs min kind. Jag kollar upp mot mamma där mascaran lagt sig som stripor på kinderna och sedan kollar jag på pappa och även han hade en liten tår i ögonvrån.
”Det är dags att gå nu tjejer. Ni måste in nu i tid.” Annas röst var också lite skrovlig. Vilket antingen betyder att man har ont i halsen eller att man gråtit. Och jag kör på teori nummer två. Pappa pussar mig lätt på huvudet och mamma pussar mig i pannan. Sedan tog jag min handväska och tog tag i Bellas hand. Hon kollar på mig och jag ser att även hennes mascara hade runnit. Jag vill inte ens veta hur förstörd jag ser ut. Vi går till ingången där vi behöver plocka av oss smycken eller liknande innan vi går igenom säkerhetsportarna. Väskorna röntgades och det var inga problem där. Vi kollar runt lite på tax-free och köper massvis med godis, måste passa på för det lär ju inte finnas så mycket svenskt godis där borta. Och beger oss sedan till Starbucks. På väg dit kommer jag dock på att vi inte fixat till sminket sen vår gråtperiod efter kramarna med våra föräldrar så vi går först in på toan och fixar till sminket innan vi återigen går ut för att bege oss mot Starbucks. Arlanda, typ det enda stället i hela Sverige som har en Starbucks. Trots att Starbucks finns i hela London så känner vi att det är viktigt att passa på och köpa en god kopp kaffe. Om det fortfarande räknas som kaffe efter alla tillbehör av typ grädde, smaker och kolasås varianter som läggs på.
”Nästa tack. Vad får det lov att vara?” Tjejen bakom disken har perfekt långt lockigt chokladbrunt hår. Sådant hår som varje tjej typ drömmer om att ha, eller i alla fall jag. Jag stöts till i sidan av Bella som förstått att jag än en gång fastnat i min tanke värld och jag blinkar till.
”Eh… Jag skulle vilja ha en… Hm…” Kvinnan bakom disken suckar till och jag vrider snabbt på huvudet och ser den långa kön bakom mig. Jag hade verkligen inte tid för att stå och tänka. Jag bestämmer mig istället för att ta det första bästa jag får syn på. ”Jag skulle vilja ha en White Chocolate Mocha Frappuccino tack.” Jag stod lite chockad och undrade hur jag ens lyckats uttala det där. Den där beställningen är ju fan inte lätt. Undrar vad en White Chocolate Modka Frappe, eller vad fan den hette ens är för något, innehåller eller smakar som.
”Jag tar en likadan” hör jag Isabella slänga ur sig.
Vi tar vårt kaffe, som jag inte ens skulle vilja kalla det. För tro mig, det ser ut att vara allt annat än kaffe i den här behållaren. Missförstå mig rätt, det ser gott ut. Men det ser ju inte ut som kaffe. Jag kollar konstigt ett tag på den extremt krångliga och maffiga drycken som jag håller i handen. Jag luktar lite på den innan jag beslutar mig för att smaka. Jag sätter läpparna mot sugröret men avbryts av att Bella skriker ut ”FAN VAD GOD DEN VAR!”
Jag blir genast mer sugen så jag tar en klunk och jävlar. Hon hade rätt, den var oemotståndlig. Vi tar våra kaffedrinkar och handväskor och börjar vandra mot vår gate. Det var snart dags att boarda. Vi ser två tomma platser vid gate 24, vilket låg precis bredvid vår gate nummer 25. Men det var fullt överallt annars så vi bestämmer oss för att slå oss ner. Vi dricker upp våra kaffedrinkar på bara några få minuter och han inte sitta så länge till innan boardingen påbörjades. Jag tar upp mitt pass och ser Isabella kolla på det. Man ser hur ivrig hon är på att se hur jag ser ut på fotot. Utan att hon ens behöver öppna munnen räcker jag över det till henne. Likaså räckte jag ut handen och fick hennes. Vi kollar på varandra och öppnar samtidigt varandras pass. Båda börjar skratta högt och tydligt. Människorna runt omkring oss kollar på oss som om vi var galna men det spelar ingen roll. Jag kollar återigen på fotot och fortsätter att skratta, likaså gör hon. Inte egentligen för att fotot på Bella var så hemskt, men hennes min. Hon ser så extremt obekväm ut och ger världens stelaste leende mot kameran. Dock så förstår jag varför hon fick en skrattattack. Jag såg helt och hållet drogad ut på mitt foto. Jag fick ta om fotot tre gånger för att jag råkade blinka till eller göra något annat som inte fick ske. Men tillslut så tyckte det att detta foto fick duga. Trots att jag inte alls tyckte det dög. Men så länge det inte bröt mot någon av pass foto reglerna så gick det bra för dem. Och då var att ta om fotot igen inte på frågan. Vi lugnar ned oss och byter tillbaka våra pass. Jag räcker fram det och boarding biljetten till killen som stod vid ingången. Han öppnar passet snabbt och kollar upp på mig. Men även han behövde öppna passet igen, kolla på fotot och sedan kolla på mig igen innan han gav tillbaka sakerna och lät mig passera. Jag kunde höra hur Bella fnissade bakom mig åt händelsen och hon kom förbi så enkelt som det ska vara.
Vi gör båda ett litet glädjeskrik då vi inser att ’this is it’ nu lämnar vi verkligen Sverige för att flytta till England. Vi går till planet som var ganska fint och stort. Bellas pappa Bill hade kontakter på flygbolaget så vi fick åka Business Class. Vilket är ganska fint ändå. Vi tränger oss ned och jag sa att jag krävde att jag skulle få fönsterplatsen av många anledningar.
1. För att det är fin utsikt
2. För att jag är trött och om jag vill sova på denna två timmars resa så vill jag ha makten över om det ska vara mörkt eller ljust vid våra säten.
3. För att jag är flygrädd
4. För att jag vill kunna luta mig mot Bella eller mot en vägg och inte råka luta mig ut mot gången.
Hon skrattade bara och lät mig få som jag ville. Hon förstod nog själv att det var onödigt att argumentera om detta och hon respekterade att jag var flygrädd, vilket också var en annan anledning till varför vi åkte finare flyg.
Planet lyfte endast 20 minuter senare. Och nu var det ingen återvändo. Nu var det verkligen sant. Nu hade jag flyttat till London. När planet är uppe i luften och ’ha på er säkerhetsbältet’ skylten slocknade så hörde jag direkt hur drick och snacks vagnen var på väg. Lite snacks skulle ju inte skada, så vi tar varsin dricka och delar på en stor choklad muffins. Vi tuggar, pratar och skrattar åt allt och inget. Det var en helt underbar morgon och jag visste att jag beslutat rätt när det gällde vilken person jag skulle flytta med. För det finns ingen jag hellre bor ihop med än Isabella Fina Markusson. Jag älskar hennes mellannamn.
”Bells, varför heter du Fina nu igen?” frågar jag lite plötsligt. Hon håller för munnen och tuggar klart innan hon förklarar ”Mina föräldrar älskade namnet Josefina på mig som liten. Eller snarare älskade det namnet som mellannamn. Men sedan tyckte de att det blev alldeles för långt och de kallade alltid mig för Fina istället när folk frågade om vad hela mitt namn var. Så på dopet så beslutade de sig för att döpa mig till det istället. End of story” hon fnittrade till. ”Varför undrar du?”
”Juste. Nej jag kom bara och tänka på det.” jag rykte lite på axlarna och log stort mot henne.
Efter en liten stund in på resan tar jag upp min iPad (och jag vet att jag låter bortskämd men den har jag faktiskt tjänat ihop pengarna som den är köpt för helt själv) och sätter i ett par hörlurar. Jag räcker sedan ena hörluren till henne och stoppar in andra i mitt eget öra. Jag väljer att trycka på “Shuffle” i min musiklista som kallas underbara minnen. Första låten som slås på är ’Over Again’ med One Direction. Vi kollar på varandra och börjar genast tyst sjunga med. Medan vi lyssnar igenom musiklistan så tar vi massa ego, eller skämtbilder i Photo Booth. Tiden gick ganska fort och vi tar en sista bild innan jag måste stänga av iPaden och förbereda för landning. Vi båda spänner fast oss igen och kollar ut genom fönstret. London syntes klart och tydligt. Det var inte ett moln på himlen. Vilket jag hört är ganska ovanligt för att vara London. I denna stad, i detta land, från denna sekund, startar våra nya liv.
Det var ett tag sen jag uppdaterade nu. Inspirationen bara försvann helt plötsligt. Men jag hoppas ni gillade det! Det var lite längre och så. Kommentera gärna vad ni tyckte, för det skulle göra mig superglad! Tack! :)
Pursuit of Happiness - Kapitel 3
Previous: Bella tog tag i min arm och drog mig mot baren ”Alex, drick bort dina bekymmer ikväll! Vi borde ju fira. Vi har gått ut gymnasiet! Plus att du har sagt det själv, det ska ju vara en bekymmerslös dag.”
Jag nickade till och tog tag i vodka flaskan. Jag drog också tag i två shots glas och fyllde dem. Vi drog de en, efter en, efter en. Nu var jag redo att släppa loss och festa hela natten lång.
Vilken helvetes jävla huvudvärk jag har, nästintill migrän. Jag vrider mig om och öppnar ögonen. Nej. Nej, nej, nej, nej! Säg inte att jag somnade här. Vad fan hände igår kväll? Jag gnuggar mig lite i ögonen och sätter mig upp. Men slänger snabbt tillbaka huvudet på kudden igen då min huvudvärk slog till med ett hårt outhärdligt dunkande. Jag vrider mig om och ser att Bella ligger bredvid mig. Puh, tur att det inte var någon random kille. Men var är vi? Vi är ju inte hemma hos mig eller Isabella i alla fall. Det är jag 100 % säker på.
”Bella! VAKNA!” skriker jag och slår till henne på armen. Hon öppnar ögonen och kollar surt på mig.
”Vad är det? LÅT MIG SOVA!” sa hon och drog täcket över huvudet. Hon har säkert inte ens vaknat. Det där sa hon nog i sömnen som hon brukar. Hon är alltid tjurig när hon sover.
Men nej, den här gången tänkte jag inte bara låta henne sova vidare. Jag drog ned täcket och slog till henne igen. Den här gången kollade hon på mig med trötta ögon och sa tyst ”Aj, Alex. Vad gör du?” Jag började nästan skratta åt hur nyvaken och oskyldig hon såg ut.
”Jag kommer spy.” sa jag snabbt. Jag mådde egentligen inte så illa, inte så att jag kände mig spyfärdig. Men Bella har kräkfobi, det är så man får henne att vakna till snabbt och freaka. Vilket var precis den reaktionen jag sökte.
”NEJ! ALEX, DU FÅR INTE VARA HÄR INNE DÅ!” skrek hon förskräckt och pekade desperat med handen mot toalettdörren som att hon ville att jag gick dit istället.
”Lugna dig. Jag mår inte ens illa. Jag ville bara få dig att vakna.” sa jag och skrattade till.
”Fan vad taskigt! Du vet ju vilket panik jag får. Trodde jag skulle dö typ.” Hon slog till mig hårt på armen och tog sedan upp kudden och slog till mig på huvudet med den. Det fick huvudvärken att slå ännu värre.
”Tack Bella. Som om min huvudvärk inte redan var hemsk nog.” Jag visste att hon skulle få lite skuldkänslor över att hon slog mig på huvudet då. För hon vet hur jobbigt jag har det om jag väl får min migrän. Hon kollade upp på mig och försökte göra de oskyldiga hundögonen och plut läpparna och sa förlåt. Men hon såg istället ut som en panda. Speciellt eftersom att hennes mörka ögonskugga och mascara från gårdagen hade lagt sig precis som två stora mörka ringar runt ögonen.
”Du ser ut som en jävla panda!” sa jag och lade mig ner och drabbades av världens skrattattack. Jag skrattade så mycket att det kändes som att jag måste ha hunnit bygga värsta sexpacket.
”Bitch!” sa Bella precis innan hon också började skratta hejdlöst. Jag drog tag i min kudde och slog ett slag på hennes huvud.
”Jerk.”
Vi låg och skrattade så pass länge att jag hade glömt vad som var det roliga. Jag antar att vi tillslut bara började skratta åt våra egna skratt.
”Alex, var är vi någonstans?” säger Bella plötsligt och jag slutade skratta.
”Jag vet faktiskt inte. Kom. Vi kollar runt!” jag drar av täcket och inser först nu till min förvåning att jag bara har på mig underkläder. Jag ser inte heller skymten av min klänning någonstans så jag drar tag i det närmaste klädesplagget jag kunde hitta. Vilket var en ljusblå killskjorta. Aja den får duga. Jag drog snabbt på mig den och kollade på Bella som hade lyckats få på sig sin klänning från gårdagen. Vi passerar en spegel men backar snabbt tillbaka för att försöka rädda oss själva från att se ut som monster. Bakfulla monster. Jag drar bort lite smulor av mascaran nedanför ögonen och drar fingrarna genom håret. Medan Bella i panik står och gnuggar bort ”panda” sminket. Det tog säkert 5 minuter för henne att få bort all den svarta markeringen hon hade runt ögonen.
Vi går ut genom dörren och går in i ett rum som ser ut att vara tv-rummet. Bella bestämmer sig för att gå runt och kollar i några rum på ovanvåningen medan jag tog några andra på nedervåningen. Vi ville bara försöka hitta någon människa som kan förklara vad som hände igår. Men jag såg inte skymten av någon. När jag efter en liten stund börjar ge upp så vänder jag mig om och råkar gå in i Tim från min klass.
”Alex, du är vaken!” sa han glatt och kramade om mig. Jag vet inte alls varför han var så kramgo helt plötsligt. Vi hade inte direkt varit de närmsta vännerna under dessa tre år som vi gick i samma klass. Men jag kramades tillbaka ändå.
”Du Tim, var är vi någonstans?” sa jag och slingrade mig långsamt ur hans armar.
”Hos mig. Du minns väl vad som hände igår?” han kollar på mig och långsamt byggs det upp ett stort leende på hans läppar och ett litet skratt sipprar även ur hans mun. ”Minns du ingenting?” Han fick verkligen hålla sig för att inte börja skratta. Min hjärna gick i högvarv. Jag ville verkligen bara få reda på vad jag ska gjorde igår, vad som hände och vad som Tim tycker är så jävla roligt.
”Jag minns ingenting” Jag tog ett steg bakåt och kollade på Tims kropp. Det var inte meningen att spana in den, men han hade faktiskt väldigt snygg kropp så det var svårt att låta bli. Jag såg att han bara stod i kalsonger och insåg ganska snabbt att jag borde rikta tillbaka blicken på hans ansikte igen, istället för på hans muskler.
”Fin skjorta förresten. Jag letade faktiskt efter den för att ha på mig men jag hittade bara din klänning.” han log och tog tag i den där den låg på soffan och räckte över den till mig.
”Alex, jag vet var vi är! Vi är hemma hos Tim” skrek Bella exalterat över att hon kommit på det. Hon kommer springande in till rummet och ser Tim stå mitt framför mig och ger mig en sur blick som att hon tycker att jag borde sagt att jag fick reda på var vi var.
Vi pratade ett tag med Tim och fick höra om hela gårdagskvällen. Han gav mig även en Treo mot min huvudvärk. Som tur är så hade varken jag eller Bella strulat med massa grabbar eller gjort något pinsamt. Så det kändes lugnt. Jag gick in på toan och drog tag i ett skärp som jag sedan drog runt midjan. Tim kunde få tillbaka sin skjorta och skärp någon annan dag. Jag kände verkligen inte för att ta på mig den tajta klänningen just nu. Speciellt inte eftersom att jag kände mig så äcklig. Jag gick ut till de igen.
Bella och jag tog då våra saker, kramade Tim hejdå och stack hem.
”Hallå, mamma är du hemma?” Skrek jag så fort jag kommit innanför dörren. Hon kommer framspringandes och kramar om mig.
”Var har du varit? Blev orolig när du inte svarade på mobilen.” Hon höll om mig hårt. Jag hade helt glömt bort att kolla mobilen. Kanske var lite ansvarslöst med tanke på att jag vet hur min mamma är så borde det vara prioritering 1 när man vaknar på okänd plats. Eller aa nu var det ju hemma hos Tim, men det visste jag ju inte först.
”Lång historia.” sa jag lugnt. Hon greppade tag om min arm och drog med mig in på mitt rum. Det var stökigt som det brukar vara när jag har försökt välja ut kläder.
”Rensa kläder och saker” sa hon med en bestämd ton ”Du måste ju börja välja ut vad du ska ha med dig till England. För vi måste börja frakta de möbler du ska ha med dig redan om en vecka för att de ska hinna fram i tid.” Mamma släppte taget om min arm och lämnade mig där själv med en stor svart sopsäck, min tvättkorg och en flyttlåda. I sopsäcken skulle jag lägga kläder som skulle ges till myrorna, i tvättkorgen allt som skulle tvättas och i flyttlådan skulle jag lägga kläder och saker jag ville ha med mig men som jag inte kände behov av att ha framme de sista veckorna i Sverige. Jag såg kaoset och fick sådan olust att behöva gå igenom det, men samtidigt visste jag verkligen att det behövdes. Jag drog runt i mina klädlådor och gjorde en hög med kläder jag inte ens ville ha kvar här hemma. Vilket blev en väldigt, och då menar jag verkligen väldigt, stor hög. Jag reser mig upp och förflyttar hela högen över till den svarta sopsäcken. Den blev full i princip direkt. Som tur var verkade mamma dock ha räknat med det och lämnat resten av rullen med sopsäckar på mitt skrivbord. Jag hade äntligen lyckats sortera allt som låg på golvet, och från några av mina klädbyråer. Men nu hade jag hela garderoben och några av mina byråar kvar att tömma.
När jag står och gräver i en av mina byråar så råkar jag dra tag i den understa lådan alltför hastigt så det mesta i den vältes ut. Men under alla dessa kläder ser jag en skymt av ett hörn av en DVD. Jag rycker tag i den och jag blir helt varm i kroppen när jag ser vilken DVD det är. Det var One Direction – Up All Night Live Tour DVD. Jag hade lyckats gräva fram min One Direction samling. Jag hade förmodligen inte kollat igenom de sakerna på nästan ett år. Det var inte så att jag inte fortfarande var en directioner eller att jag inte längre brydde mig. För jag hade fortfarande en Twitter dedikerad till de som jag uppdaterade flitigt varje dag. Det var mer det att jag kände som 18 åring att det är konstigt att ha skivor, böcker, kläder, DVD och planscher på ett pojkband som består av fem killar ganska nära min egen ålder. Den yngsta av dem är ju bara 1 år äldre än mig.
Jag kollar på alla sakerna i min samling och försöker besluta mig vad som ska med och vad som ska stanna hemma. Cause let’s get real, inget ska slängas här inte. Jag beslutar mig för att ta med skivorna, DVD, ett armband och även en av mina tröjor. Eller egentligen var den inte ens en One Direction tröja. Det var inte så att det stod 1D på den eller något annat relaterat med dem. Men det var en Ramones tröja, och alla som någonsin varit ett fan av dem vet att Harry ofta brukade bära en sådan. Så det blev så att jag automatiskt tänkte på honom när jag såg den. Jag lade ner de sakerna jag bestämde mig för att jag ville ha med i flyttkartongen och tog ett foto på min samling som fick flytta med mig till England. Jag bestämde mig för att skicka den till Isabella och lade till texten ’Kan ju inte lämna allt från våra fina pojkvänner här hemma.
Mobilen pep till redan några sekunder senare. Jag drog snabbt tag i den och tryckte upp smset och läste.
”Haha, inte jag heller” svarade Bella som också bifogat en bild på en låda med hennes 1D samling. Dock var hennes mycket större än min, och det såg även ut som att hon skulle ta med sig den större delen av samlingen. Men det spelade ingen roll för jag var nöjd med mitt val, plus att jag kunde ju alltid låna hennes saker i England sen precis som hon kan låna mina. Snart ska jag flytta. Snart ska jag få gå min egen väg och stå på egna ben. Snart börjar livet på riktigt.
Jag vet att det här kapitlet sög. Men det är skrivet klockan 2 på natten. Så aja, kanske fixar till det imorrn. Men snart börjar den på riktigt. Det roliga! Snälla kommentera gärna!
Pursuit of Happiness - Kapitel 2
Previous: Sminket slänger jag på mig hyfsat snabbt, har blivit mycket bättre på att sminka mig sedan jag gick på en make-up kurs. Jag borstar även snabbt igenom håret och inser att jag inte hinner fixa det mycket mer än så då dörrklockan ringer. En parfymdusch kände jag dock att jag ville genomgå innan jag öppnade dörren. Jag öppnar skåpet och tar tag i min Victoria Secret Pure Seduction bodysplash och sprutar ett par snabba sprut över mig och sedan snurrar jag omkring i det. Perfekt! Jag rusar snabbt mot dörren, låser upp och drar ner handtaget medan jag pushar upp den. Till min förvånad så möts jag av en hel dröse människor.
”Tack för att ni kom” sa jag medan jag kramar min kusin och morbror, som är de sista att lämna min studentmottagning. Jag står vid dörren och vinkar innan jag smäller igen den och vrider om låset. En suck av lättnad slinker ur mig. Äntligen gick alla hem. Det var jättetrevligt och jag fick många fina presenter, t.ex. så fick jag en extremt dyr och fin guldklocka. Jag brukar föredra silver men just denna Michael Kors modellen på klockan hade jag haft ögonen på under en lång tid. Så att få den gjorde att hela jag fylldes av lycka. Dock så gick alla hem mycket senare än tänkt. Så nu är det jättestressigt för mig att hinna tillbaka till stan och möta upp Bella innan vi drar på fest hos Elvira. Jag kollar snabbt igen på klockan på min iPhone och inser att jag ska möta henne om femtio minuter. En lugn och bekymmerslös dag har det verkligen inte varit. Men det var ganska positivt egentligen då mitt liv i vanliga fall kan ses som väldigt lugnt, eller bara allmänt tråkigt.
Jag tar några raska steg in på mitt rum och slänger på mig klänningen jag hade planerat att ha på mig just ikväll. Jag gillar väldigt simpla kläder med bara någon enkel liten detalj och är inte så mycket för pråliga utstyrslar. Därför har jag valt en vit klänning med ett hål i ryggen format som ett hjärta. Jag drar på mig den över huvudet och trär i mina armar. I spegeln ser jag nu den vita klänningen sitta tajt, precis som jag ville att den skulle. Det var därför jag valde just den storleken. Jag snurrar ett halvt varv och kollar in ryggen. Det ser faktiskt ganska bra ut. Dock är mitt hår allt annat än fixat och jag har endast tjugo minuter på mig att bli klar och lämna huset om jag vill hinna med min tunnelbana. Jag rusar återigen tillbaka till badrummet där jag slänger på lite mer puder och borstar igenom håret snabbt. Men jag vill inte ha bara rakt tråkigt hår ikväll så jag beslutar mig för att snabbt fixa en inbakad fläta i luggen. Precis när jag är färdig och tar på mig ytterkläderna så ringer mobilen. Jag svarar medan jag är på väg ut genom porten.
”Lås efter mig” skriker jag in innan jag smäller igen dörren bakom mig.
”Aj Alex, skrik inte i mitt öra” hör jag Bella klaga i hörlurarna.
”Förlåt, jag glömde att jag svarade” sa jag med en skämtsam röst.
”Men Alex, är du på väg eller?”
”Ja, jag klev ju precis utanför dörren. Har du redan glömt det eller?” sa jag retsamt.
”Nej, men jag tänkte inte på det okej?!” svarade Bella med en skämtsamt irriterande ton och sedan släppte hon ut en lång suck. ”Typ första gången jag är tidig och då ska såklart du vara försenad. Bitch.” Hon skrattade.
”Jerk” svarade jag och släppte sedan själv ut ett högt skratt. Det har blivit vår grej. Det började för inte så länge sedan. Vi har fått det från serien Supernatural som vi båda är besatta av. Bella hade sett det enda sen det kom ut, medan jag fick reda på det tack vare henne. Den serien hade allt. Och den broderliga kärleken Sam och Dean har för varandra påminde mig ibland om min och Bellas. Vi kanske inte var släkt på riktigt, och vi har kanske inte exakt den tajta kontakten de har, eller det svåra livet. Men hon var den jag litade på. Mest av alla, precis som Sam litar på Dean och Dean på Sam. Jag la sedan på samtalet och satte i hörlurarna i öronen och lät musiken ta över mina tankar. En låt jag inte hört på länge kom på. En låt som fick mina tankar att fladdra iväg tänkandes på alla roliga stunder jag hade i 1an på gymnasiet. Jag passerade spärrarna och sprang ner till perrongen och in på tunnelbanan. Det var en ovanligt tom tunnelbana för att vara skolavslutningskväll, men jag tänkte inte mer på det utan var bara glad att jag kunde få en fönsterplats. Jag lutade huvudet och blundade till i någon sekund.
Jag öppnade ögonen och rykte till av mitt alarm. Ja, det är sant. Jag sätter alarm på mobilen när jag sätter mig på tunnelbanan, bara för att vara säker på att om jag somnar att jag fortfarande kommer av på rätt station. Ganska smart om du frågar mig, medan mina vänner ofta tycker att det är något av det konstigaste de hört.
Jag reser mig upp, kliver av och går med rask takt upp för rulltrappan för att möta upp Bella som sa att hon väntade precis vid pressbyrån. Vi kramades snabbt och Bella började genast berätta om sin studentmottagning. Jag avbröt henne.
”Bella, har du börjat packa än?” sa jag direkt när den frågan kom upp i mina tankegångar.
”Du vet ju hur min mamma är, vi har redan börjat skruva isär de få möbler jag ska ha med mig, för att sedan kunna packa ihop de lätt och smidigt.” Hon kollade upp och log. ”Har du börjat packa än då?”
”Nej, du känner väl mig. Jag är tidigt med allt förutom packning. Det är inte riktigt min grej. Jag hatar att packa. Och jag börjar få lite ångest att lämna min familj. Vi har alltid stått varandra så nära. Och helt plötsligt så kommer jag inte kunna springa in och krama min mamma och gråta i hennes famn om det skulle behövas. Tänk om jag inte är redo? Tänk om jag inte är mogen nog Bella?” Jag kollade oroligt på henne. Det syntes direkt på henne att hon förstod att jag var seriös.
”Alex, du om någon är redo. Vi har pratat om det här i över ett år. Din familj kommer inte försvinna bara för att du flyttar, de kommer alltid finnas där. Och du har ju mig. Cheer up babe.” Hon log och slog svagt till mig på armen. Jag kollade upp och log tillbaka. Jag ska inte tänka mer på det ikväll i alla fall. Ikväll ska det firas och festas.
Vi ser äntligen skymten av Elviras hus och går fram till dörren och ringer på. Dörren rycks upp av Elvira iklädd i en magtröja och kortkorta shorts. Nästan lite för korta om du frågar mig.
”Hej finisar! Vad sent ni kommer! Vad gjorde du den här gången för att fördröja tiden Isabella?” sa Elvira och vinglade till. Det både syntes och hördes på henne att hon hade druckit mycket, FÖR MYCKET. Men det gör hon alltid, så det var inget förvånande.
”Ursäkta? Den här gången var det faktiskt inte jag. Du får skylla på Alex!” sa Bella och skrattade till. Vi klev in och tog av oss de tunna jackorna vi hade över klänningarna. Bella tog tag i min arm och drog mig mot baren ”Alex, drick bort dina bekymmer ikväll! Vi borde ju fira. Vi har gått ut gymnasiet! Plus att du har sagt det själv, det ska ju vara en bekymmerslös dag.”
Jag nickade till och tog tag i vodka flaskan. Jag drog också tag i två shots glas och fyllde dem. Vi drog de en, efter en, efter en. Nu var jag redo att släppa loss och festa hela natten lång.
Det blir lite halvbra kapitel nu innan de flyttar till England. För det är egentligen först då det roliga börjar! Men hoppas ni gillar det och kommentera gärna. Ju fler kommentarer desto snabbare uppdatering!!
Pursuit of Happiness - Kapitel 1
”Alex? Alexandra? Nu gör du den där minen igen” sa Isabella oroat. Jag blinkade till och kollade upp på Bellas oroade ansiktsuttryck och log.
”Vadå för min?” sa jag med skratten i halsen.
”Din ’Nu kommer jag dö som en fattig misslyckad människa som aldrig fick träffa sin livskärlek’.” svarade hon.
”Hur kan det ha blivit en min? Tänker jag så ofta på det att det har fått bli en egen välkänd min nu?”
”Ja, vi båda vet ju att du inte är den mest avslappnade personen när det gäller din framtid.” Hon kollade mot mig och log ”Men dina betyg var ju jättebra och tänk bara, vi flyttar till England om en månad! Då får vi båda en chans att börja om.”
Hon hade rätt. Jag får en ny chans att börja om från början, att bli den jag vill. Och idag tog vi studenten, så problemen får vänta. För denna dag ska endast bestå av bekymmerlöshet och festande.
Vi går mot tunnelbanan i våra genomblöta öl-luktande kläder som blev förstörda under festandet på flaket.
”Mitt hår har nog aldrig varit så här flottigt. Jag blir bara äcklad av att vara nära det och det är ju svårt att bli av med eftersom att det sitter fast på mitt huvud.” säger Isabella och gör en grimas. Jag skrattar till. Hon lyckas alltid få mig på bra humör, det är i princip omöjligt att inte le när jag är med henne. Hon är den mest konstiga, störda, roliga och underbara bästa vän någon kan önska sig.
”Äh, sluta larva dig!” sa jag och skrattade.
”Alex, du vet hur jag känner med att ha flottigt hår.” sa hon med en bestämd ton ”Och det här är ju inte endast flottigt hår, det här är ju som fett med lite hår i.”
”Ja, du klarar dig ju inte ens att känna på ditt hår om du inte hunnit duscha den morgonen. Vilket du i och försäj alltid ser till att du hinner” sa jag retsamt.
”Meh, ge dig!” sa hon med en irriterad ton och slog till mig på armen.
Vi kom fram till spärrarna och sa sedan ett snabbt hejdå för att springa ned och hinna gå på tunnelbanorna. Vi båda kände att vi behövde åka hem och duscha innan vi gjorde oss i ordning för att dra på studentfesten en i vår klass skulle ha.
Resan hemåt kändes att ta en evighet. Jag har väldigt dåligt tålamod när det gäller folkmassor, vilket tunnelbanor ofta hade. Där är jag och Bella så olika, hon sitter nästan alltid och förbereder sig någon station innan hon ska av så att hon verkligen lyckas tränga sig ut. Medan jag är lite mer effektiv som jag brukar se det. ”Nästa Örnsberg” ropas ut i högtalarna. Det var äntligen dags att kliva av. Men idag var folkmassan värre än vanligt. Och lukten som jag så fint tagit med mig in på tunnelbanan fick folk att kolla om någon alkis var i närheten. Jag känner hur tunnelbanan stannar och dörrarna slås upp. Hastigt reser jag mig och börjar med en trevlig ton att säga ”ursäkta mig, ursäkta.”
Men killen flyttade inte på sig. Och det är vid sådana här tillfällen mitt dåliga tålamod slår till. ”URSÄKTA MIG, JAG SKA AV HÄR! KAN DU FLYTTA PÅ DIG ELLER?!” skrek jag surt. Killen som förmodligen var 20 cm längre än mig vände sig om och flyttade snabbt undan åt sidan med en chockad min.
”Tack” sa jag med den mest ironiska ton jag kan.
Jag gick med en rask takt ut genom spärrarna, ut på gatan, ned för min backe och in på min gård. Jag går fram till dörren och öppnar den, vi brukar ha den låst men eftersom det är sommar och hela familjen är hemma så antar jag att detta var ett undantag.
Mamma kommer framrusande och är precis på väg att krama mig då hon känner lukten.
”Usch vad du stinker. Du får verkligen inte gå omkring sådär. Gå nu och ta en dusch och släng de där äckliga kläderna.” sa hon och vände sig om och gick återigen tillbaka in i köket.
Jag log och gick gladeligen in i badrummet där jag snabbt hoppade in i duschen.
Badrummet är varmt och det har bildats dimma på speglarna när jag är färdig i duschen. Lukten av öl finns fortfarande kvar i mitt hår, men det var bättre än innan. Jag sveper in mig i en handduk, öppnar badrumsdörren och trippar försiktigt och snabbt in i mitt rum. Det var dags att fixa sig i ordning igen, först skulle vi äta med släkten och fira min student och sedan var det dags för fest. Jag tar på mig mina underkläder och torkar håret snabbt med handduken. Sedan lägger jag mig raklång på sängen och blundar till.
Det knackade hårt på dörren och jag satte mig upp i panik. Hur mycket var klockan? Hade jag råkat slumra till? Jag letar hastigt efter mobilen och lyckas hitta den liggandes under kudden. Klockan var redan sex. Hade jag sovit bort tre timmar av min studentdag? Paniken i mig växer, så jag springer fram till högen med kläder jag hade lagt fram på stolen. Först tar jag på mig shortsen, sedan korsetten och tillslut slängde jag på mig min kofta. Jag rättar till håret lite och går sedan fram och öppnar dörren. Mamma står irriterat utanför trampandes med foten.
”Gästerna är här om 20 minuter och jag hoppas att du åtminstone kommer fixa till dig lite” sa hon med en dryg ton och kollade på mig.
”Ja okej, men du behöver inte vara så dryg!” sa jag irriterat. Tror hon på riktigt att jag hade planerat att sova bort 3 timmar?
”Förlåt gumman, men jag är lite stressad och du hade ju lovat att hjälpa till men jag har knackat och knackat och jag har varken fått något svar eller sett skymten av dig.” sa hon med en lugnare ton och log.
”Juste, förlåt. Jag råkade slumra till. Men jag har verkligen inte tid att prata med dig nu!” sa jag medan jag passerade mamma och slängde igen badrumsdörren bakom mig innan hon hann protestera.
Sminket slänger jag på mig hyfsat snabbt, har blivit mycket bättre på att sminka mig sedan jag gick på en make-up kurs. Jag borstar även snabbt igenom håret och inser att jag inte hinner fixa det mycket mer än så då dörrklockan ringer. En parfymdusch kände jag dock att jag ville genomgå innan jag öppnade dörren. Jag öppnar skåpet och tar tag i min Victoria Secret Pure Seduction bodysplash och sprutar ett par snabba sprut över mig och sedan snurrar jag omkring i det. Perfekt! Jag rusar snabbt mot dörren, låser upp och drar ner handtaget medan jag pushar upp den. Till min förvånad så möts jag av en hel dröse människor.
Det blev ett kort kapitel, men jag är ny på att skriva och har aldrig gjort något liknande. Jag hoppas ni gillade det och kommentera gärna! :)
