'

Allt är färdigpackat. Jag kan inte riktigt fatta det själv. Det känns som om det var igår jag tog studenten trots att det har varit tre veckor av festande sedan den dagen. Dagarna har mest bestått av bakfyllor och kvällarna har bestått av festande som sedan återigen lett till en dag med bakfylla och ångest över något otroligt pinsamt jag gjort på fyllan. Jag kan inte riktigt hantera sprit. Eller det beror i och försäj på hur man ser det. Jag kan klunka vodka utan problem och är inte så himla lättpåverkad. Men tack vare att jag inte heller någonsin känner av styrkan av spriten eller den starka smaken så kommer det helt plötsligt, out of the blue. Och då slår det till ordentligt. Ordentligt på en sådan grad att jag inte riktigt kan hantera det. Spriten har aldrig fått mig att spy men har varje ’dagen efter’ dag en extrem bakfylla och min migrän slår ofta till, vilket brukar göra de dagarna mer eller mindre outhärdliga. Men om jag då använder mig av både mina bakis brustabletter och min migrän nässpray, så brukar jag i alla fall inte dö på kuppen. Hoppas förresten att de har sådant i England, annars vet jag inte om jag kan dricka sprit och festa loss där. Det återstår att se, för snart drar vi. Bara jag och Bella. Lägenheten som vi har köpt är fin för att vara London och för att vara efter vår ekonomi. Den består av två sovrum, ett stort vardagsrum, varsin toalett, varsin stor garderob och ett lite mindre kök. Kändes ganska perfekt som första lägenhet efter att ha bott hemma med familjen i en villa i nästan 19 år. Och den ligger på Queens Way, vilket är mycket mer centralt än vi någonsin trodde vi skulle kunna få tag på. Dock behöver alla rum göras om. I alla fall enligt mig. Jag tycker inte färgerna på väggarna, eller kaklet i varken köket eller badrummen är särskilt fina men det får vi lösa när vi kommit dit. På grund av att jag är uppväxt i en uråldrig villa så har renovering varit en del av min vardag. Dock när det gäller Bella så vet jag inte hur mycket hjälp jag kan få på den fronten. Men jag bemöts nog inte av något jag inte gjort förut. Jag har faktiskt i princip byggt om hela mitt rum själv här hemma. Så att packa ihop det sista och officiellt lämna ifrån mig mitt rum ger mig ångest. Det känns som om jag verkligen lyckas få in hela mig, med alla mina olika sidor i det här rummet. Som att mitt rum nästan är en avbild av mig själv. Jag får väl försöka lyckas göra densamma i London.

Jag har verkligen sett fram emot att den här dagen skulle komma och imorgon är den här. Det är så sjukt när man börjar tänka på att man har spenderat 19 år i samma hus, i samma förort och med samma vardag. Självklart har vänner kommit och gått. Men ändå har allt varit sig ganska likt, rakt igenom. Min familj, mina vänner, mitt hus, mitt rum och mina husdjur. Allt det kommer jag sakna ihjäl mig av och jag får inte glömma språket svenska. Jag kommer dö utan detta språk, jag menar alla vet ju hur svenskars accent låter när vi pratar engelska och det är bland den fulaste som finns så jag får faktiskt lite ångest. Det är en av de saker jag våndats mest över. Tänk om ingen kan ta mig seriöst? Tänk om ingen ens förstår mig? Jag känner grym olust till mig själv när jag inser vilken negativ och nervös person jag har blivit. Att känna missnöje, eller ordet olust som jag gillar bättre än missnöje, till sig själv är också en negativ faktor. Så allt jag hyser ut är negativt. Och det är verkligen inte den versionen av Alexandra Hannah Scott som ska kliva av planet på Heathrow flygplats, lokaliserad i London. Så nu är det verkligen dags att vända på bladet och börja lägga märke till allt det positiva i livet. Och att jag ska få flytta till London och leva ut min dröm är en bra början till att vara positiv.

Jag lutar mig mot väggen och korsar armarna över mitt bröst och kollar ut över mitt tomma rum. Tror faktiskt aldrig mitt rum varit såhär tomt förut. Till och med när jag grov omgjorde det så fanns det mer möbler här inne än vad det finns nu. Det enda som finns kvar är en madrass, en liten kudde och en varm filt liggandes på min ljusa ek färgade laminat golv. När jag nu kollar runt mig så känns det inte alls som mitt hem längre, eller som en avbild av mig själv. Jag vänder mig om och kollar mot väggen där min säng brukade stå. ”Always kiss me goodnight” står skrivet på väggen. Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tänkte när jag klistrade upp det där, men jag minns att jag gillade det, mycket. När jag ser det nu ser jag dock bara ett gulligt citat och inser inte meningen med att jag skulle ha det på min vägg med tanke på att jag inte har någon pojkvän som kysser mig god natt varje kväll. Plötsligt avbryts min tanke av en varm famn som omfamnar mig och kramas åt hårt. Jag känner på sättet kramen utförs direkt att det är min syster. Min storasyster. En lock av hennes mörkbruna hår med blonda slingor i hänger över min axel och jag vänder mig om och ser på henne.

”Vad ska jag göra utan dig Alex?” hon ler men jag ser att hon är lite ledsen.

”Som du gjort innan. Leva ditt liv. Vi har ju inte direkt setts jättemycket senaste året. Så det kommer bli precis som det här året har varit.” Jag kollar på henne och ler. Hon kramar om mig hårt en gång till. Som fick mig att tänka på hur lite jag uppskattat att jag haft en storasyster som svarat dygnet runt i telefon och åkt hit så fort jag behövt stöd eller hjälp. ”Och du kan nå mig dygnet runt, enda skillnaden är att jag inte kommer kunna åka till din lägenhet och krama om dig som du alltid gjort för mig” sa jag med lugn ton. Jag känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Men jag vägrar att låta min sista kväll här hemma bli till en gråt tragedi, vilket det alltid blir när någon av oss börjar gråta. Min familj har alltid stått varandra så nära att så fort någon är ledsen så blir alla ledsna, precis likadant med glädje eller ilska. Vårt humör påverkar varandras mer än det kanske borde.

”Vad säger du, ska vi dygna i natt istället och umgås så länge som möjligt?! Mitt plan går ju så tidigt på morgonen och sova kan jag göra när jag är framme.” sa jag med exalterad ton. Jag var så nöjd att jag kom på den idén. För så dum var den ju inte.

”Åh jättegärna. Jag har saknat att ha våra Ash och Pikatchu tider” sa hon och skrattade till. Jag kollade upp på henne lite chockad men log sedan stort. Jag hade till och med glömt att vi brukade kalla varandra det. Att hon var min Ash och jag var hennes Pikatchu. Vi båda brukade vara Pokémon freaks, men alla andra kanske inte kan förstå vad vi menade när vi sa Ash och Pikatchu tider. Bandet Ash och Pikatchu har, allt de gör för varandra, det var kärlek. Bröder eller som vi då då, systerkärlek. Att båda är villiga att göra vad som helst för att rädda den andra. Att båda ställer upp lika mycket för den andra. Många hade nog dragit förslag som med Winchester bröderna eller mer realistiska karaktärer för att förstå hur vi är. Men för det första så är Bella min Dean och för det andra så hade vi sagt att vi behövde ha Ash och Pikatchu tid enda sen vi var jättesmå. För det var på vår level av förståelse vid den åldern.

”Samma här. Det blir finemang” jag vred lite på huvudet i missnöje över vilket ord jag valde att använda mig av och mötte Kims blick. Vi bröt båda ut i skratt.

”Finemang” upprepade hon med sin ’Alex är korkad’ röst. ”Bra ordförråd du har Alex.”

Kim är systern som har lärt mig allt jag kan. Okej det kanske inte är riktigt sant, men hon har fått mig att bredda mitt ordförråd. Tack vare att vi brukade sitta och leka lekar som handlade om ord. Exempelvis så hade vi synonym leken. Den gick ut på att om hon sa ett ord så skulle jag säga så mycket synonymer som möjligt för just det ordet. Och lyckades man sedan få med alla synonymer som i princip finns på det ordet, så var det min tur att säga ett ord till henne. Ja, vår familj har aldrig varit särskilt normal, vi har alltid varit töntar som älskar att lära sig saker.

Hela natten satt vi och kollade på några av våra favoritfilmer eller avsnitt från serier på min MacBook Pro. Vi gick även ner till köket emellan åt och hämtade snacks och dricka och sedan återgick vi till att kolla klipp eller liknande. Vissa av samtalen som dök upp under natten var riktigt tunga. Kim hade gått igenom mycket under året som jag inte var medveten om, då hon aldrig tagit upp det förut. Vi gäspade ett par gånger när solen var på väg att gå upp och ögonlockarna kändes tunga. Jag tror jag slumrade till i någon sekund innan min iPhones alarm ringde högt och tydligt. Jag reste mig i hastigt upp och packade ned sista kudden och filten i min resväska och datorn i mitt handbagage. Kim låg fortfarande och sov på madrassen, som nu varken hade någon kudde eller filt heller, men jag kände inte för att väcka henne. Vi hade redan sagt långa hejdå under nattens gång. Jag går fram till madrassen böjer mig ned och kramar om henne en sista gång. Sedan kollar jag på min armbandsklocka och reser mig upp. Mamma trippar tyst in i mitt rum och greppar tag om resväskan och jag tar handväskan innan jag försiktigt stänger igen min rumsdörr bakom mig. Nu var jag verkligen på väg. Jag rusar ner för trappan och springer fram till mina djur Pucko och Dollar. Pucko är en hel brun labrador som har varit min hund i 6 års tid. Jag har varit hans första matte, jag är den som gått ut med honom och matat honom. Han har varit min. Jag döpte honom till pucko för som 13-åring så var det min favorit dryck, och han är ju brun så det var ganska passande. Men när vi diskuterade flytten så tyckte vi att det var lättare att lämna honom kvar här. Men det smärtar att veta att jag inte kommer få se honom igen förrän jag bestämmer mig för att besöka Sverige. Han möter mig mitt i mitt springande och jag hukar nedåt och kramar om hans huvud. Hans klarblåa ögon möter mina och han piper till när jag reser mig upp och vänder ryggen mot honom. Jag hade verkligen inte tid för ett långt och sorgligt hejdå. Så jag springer även snabbt fram till fönstret där min orangea bondkatt Dollar sitter och gör rent sin tass. Jag klappar honom lite snabbt och pussar honom på huvudet innan jag tar på mig skorna och går ut genom dörren. Är det officiellt nu? Har jag precis flyttat hemifrån? De tankarna var allt som gick runt i huvudet på mig hela vägen till Arlanda. Mamma och pappa satt i bilen och pratade glatt på om hur de har planer på att besöka mig och ställde säkert även frågor under resans tid, men jag var alldeles för utmattad för att lyssna.  

Väl framme på Arlanda så började jag bli taggad. Taggad på att möta Bella, taggad på att säga hejdå till familjen och gå och shoppa i tax-free, taggad på att äntligen få ta några steg på egen hand här i livet och framförallt taggad på att få bo i London.

”Alex” Jag hör Isabellas röst klart och tydligt, men kan inte se henne tack vare folkmassan. Det var ovanligt mycket folk på flygplatsen för att vara kl. 6 på morgonen, fast å andra sidan så är det ju även början av juli. Det är väl nu alla ska åka utomlands med sina familjer eller?!

”Alexandra, hitåt ska vi. Isabella, Anna och Bill väntar ju på oss” sa mamma och drog tag i min arm som om jag vore en borttappad virrig 7 åring. Jag slet mig loss och blev lite lätt irriterad. Hon behöver ju inte behandla mig som en bebis samma dag som jag ska flytta.

Mamma och pappa gick genast fram och började såklart prata med Anna och Bill, som är Bellas föräldrar, om vår flytt och om hur de kände nu när dagen väl var här. Jag däremot sa bara ett snabbt hej medan jag gick mot Isabella. Vi kramade om varandra.

”Hur känns det?” sa hon och kollade på mig och släppte taget. Men jag var redan borta i min egen värld igen. Jag började föreställa mig hur lägenheten skulle kunna se ut. Eller hur jag vill att den ska se ut när jag är klar med renoveringen.

”Alex, jag frågade dig en fråga” sa hon lite surt medan hon knäppte med fingrarna framför mina ögon.

”Va? Sa du något?”

”Ja. Jag undrade hur det kändes nu? Du har ju trots allt varit mer nojig över flytten än vad jag varit trots att jag är den som ogillar förändringar. Så hur känner du nu?”

”Äh. Det känns bra. Jag och Kim har suttit uppe hela natten och pratat, kollat filmer och sådant. Om jag ska vara ärlig så ska det bli skönt att flytta. Jag är redo. Det ska bli kul att bo bara vi två, renovera lägenheten och göra den till vår.”

”Renovering?” hon kollar frågande på mig som om hon inte ens tänkt tanken på att det behövs fixas till.

”Ja? Renovering?! Du vet ju hur den ser ut. Det är en bra lägenhet på ytan och rumsfördelning. Men den är ju inte särskilt fräsch eller modern.”

”Jo det har du rätt i… Men hur ska vi lösa det?”

”Vi målar, bygger och fixar till den!” Hon ser orolig ut. ”Men ingen fara Bells, jag vet hur man gör. Jag är ju trots allt MacGyver av oss två.”

”Vadå? Vad betyder MacGyver?”

”Kom igen! Du har väl hört om Tv-serien MacGyver?” hon nickar nekande och kollar ner på skorna. Jag slängde min arm runt hennes axel och skrattade till. Hon kollade upp igen.

”MacGyver är en kille som alltid hittar lösningar till allt utan att använda våld. Han lyckas lösa saker med föremål man inte trodde gick. Ofta gjorde han i och försäj det för att ta sig ur knipor. Men när det gäller mig så menade jag mer den händiga biten.”

”Du är ju störd” hon skrattar högt.

Vi tar våra väskor och går till våra föräldrar som följer med oss till incheckningen. Så fort vi checkat in våra väskor så är det dags att säga hejdå till dem.

”Mamma. Pappa. Jag kommer sakna er så mycket.” sa jag och nu kände jag hur de jävla tårarna började bränna bakom ögonlocken igen. ”Jag älskar er och kan inte tacka er nog för hur stöttande ni alltid varit. Hur ni alltid brytt er så mycket om mig och alltid funnits där så fort jag behövt er.”

”Gumman, det kallas att vara förälder” sa pappa och omfamnade mig. Gud vad ens fars famn känns trygg. Det var verkligen som om jag var den lilla 5-åriga flickan igen. Som ville växa upp och bli prinsessa. Mamma tränger sig också in i kramen.

”Jag kan inte fatta hur stor du blivit. Känns som det var igår du åkte iväg på resan till Paris med din klass. Att bara släppa iväg dig en vecka utomlands var jobbigt nog. Och nu vet vi inte ens när du kommer hem igen.” sa hon och lät så moderlig på rösten som man någonsin kan tänka sig. Det var som att ens föräldrar hade en inbyggd röst och teknik att få en ledsen och ge en lite ånger för att lämna de. Mina ögon börjar vattnas och jag torkar snabbt bort den första tåren som föll längs min kind. Jag kollar upp mot mamma där mascaran lagt sig som stripor på kinderna och sedan kollar jag på pappa och även han hade en liten tår i ögonvrån.

”Det är dags att gå nu tjejer. Ni måste in nu i tid.” Annas röst var också lite skrovlig. Vilket antingen betyder att man har ont i halsen eller att man gråtit. Och jag kör på teori nummer två. Pappa pussar mig lätt på huvudet och mamma pussar mig i pannan. Sedan tog jag min handväska och tog tag i Bellas hand. Hon kollar på mig och jag ser att även hennes mascara hade runnit. Jag vill inte ens veta hur förstörd jag ser ut. Vi går till ingången där vi behöver plocka av oss smycken eller liknande innan vi går igenom säkerhetsportarna. Väskorna röntgades och det var inga problem där. Vi kollar runt lite på tax-free och köper massvis med godis, måste passa på för det lär ju inte finnas så mycket svenskt godis där borta. Och beger oss sedan till Starbucks. På väg dit kommer jag dock på att vi inte fixat till sminket sen vår gråtperiod efter kramarna med våra föräldrar så vi går först in på toan och fixar till sminket innan vi återigen går ut för att bege oss mot Starbucks. Arlanda, typ det enda stället i hela Sverige som har en Starbucks. Trots att Starbucks finns i hela London så känner vi att det är viktigt att passa på och köpa en god kopp kaffe. Om det fortfarande räknas som kaffe efter alla tillbehör av typ grädde, smaker och kolasås varianter som läggs på.

”Nästa tack. Vad får det lov att vara?” Tjejen bakom disken har perfekt långt lockigt chokladbrunt hår. Sådant hår som varje tjej typ drömmer om att ha, eller i alla fall jag. Jag stöts till i sidan av Bella som förstått att jag än en gång fastnat i min tanke värld och jag blinkar till.

”Eh… Jag skulle vilja ha en… Hm…” Kvinnan bakom disken suckar till och jag vrider snabbt på huvudet och ser den långa kön bakom mig. Jag hade verkligen inte tid för att stå och tänka. Jag bestämmer mig istället för att ta det första bästa jag får syn på. ”Jag skulle vilja ha en White Chocolate Mocha Frappuccino tack.” Jag stod lite chockad och undrade hur jag ens lyckats uttala det där. Den där beställningen är ju fan inte lätt. Undrar vad en White Chocolate Modka Frappe, eller vad fan den hette ens är för något, innehåller eller smakar som.

”Jag tar en likadan” hör jag Isabella slänga ur sig.

Vi tar vårt kaffe, som jag inte ens skulle vilja kalla det. För tro mig, det ser ut att vara allt annat än kaffe i den här behållaren. Missförstå mig rätt, det ser gott ut. Men det ser ju inte ut som kaffe. Jag kollar konstigt ett tag på den extremt krångliga och maffiga drycken som jag håller i handen. Jag luktar lite på den innan jag beslutar mig för att smaka. Jag sätter läpparna mot sugröret men avbryts av att Bella skriker ut ”FAN VAD GOD DEN VAR!”

Jag blir genast mer sugen så jag tar en klunk och jävlar. Hon hade rätt, den var oemotståndlig. Vi tar våra kaffedrinkar och handväskor och börjar vandra mot vår gate. Det var snart dags att boarda. Vi ser två tomma platser vid gate 24, vilket låg precis bredvid vår gate nummer 25. Men det var fullt överallt annars så vi bestämmer oss för att slå oss ner. Vi dricker upp våra kaffedrinkar på bara några få minuter och han inte sitta så länge till innan boardingen påbörjades. Jag tar upp mitt pass och ser Isabella kolla på det. Man ser hur ivrig hon är på att se hur jag ser ut på fotot. Utan att hon ens behöver öppna munnen räcker jag över det till henne. Likaså räckte jag ut handen och fick hennes. Vi kollar på varandra och öppnar samtidigt varandras pass. Båda börjar skratta högt och tydligt. Människorna runt omkring oss kollar på oss som om vi var galna men det spelar ingen roll. Jag kollar återigen på fotot och fortsätter att skratta, likaså gör hon. Inte egentligen för att fotot på Bella var så hemskt, men hennes min. Hon ser så extremt obekväm ut och ger världens stelaste leende mot kameran. Dock så förstår jag varför hon fick en skrattattack. Jag såg helt och hållet drogad ut på mitt foto. Jag fick ta om fotot tre gånger för att jag råkade blinka till eller göra något annat som inte fick ske. Men tillslut så tyckte det att detta foto fick duga. Trots att jag inte alls tyckte det dög. Men så länge det inte bröt mot någon av pass foto reglerna så gick det bra för dem. Och då var att ta om fotot igen inte på frågan. Vi lugnar ned oss och byter tillbaka våra pass. Jag räcker fram det och boarding biljetten till killen som stod vid ingången. Han öppnar passet snabbt och kollar upp på mig. Men även han behövde öppna passet igen, kolla på fotot och sedan kolla på mig igen innan han gav tillbaka sakerna och lät mig passera. Jag kunde höra hur Bella fnissade bakom mig åt händelsen och hon kom förbi så enkelt som det ska vara.

Vi gör båda ett litet glädjeskrik då vi inser att ’this is it’ nu lämnar vi verkligen Sverige för att flytta till England. Vi går till planet som var ganska fint och stort. Bellas pappa Bill hade kontakter på flygbolaget så vi fick åka Business Class. Vilket är ganska fint ändå. Vi tränger oss ned och jag sa att jag krävde att jag skulle få fönsterplatsen av många anledningar.

1.     För att det är fin utsikt

2.     För att jag är trött och om jag vill sova på denna två timmars resa så vill jag ha makten över om det ska      vara mörkt eller ljust vid våra säten.

3.     För att jag är flygrädd

4.     För att jag vill kunna luta mig mot Bella eller mot en vägg och inte råka luta mig ut mot gången.

Hon skrattade bara och lät mig få som jag ville. Hon förstod nog själv att det var onödigt att argumentera om detta och hon respekterade att jag var flygrädd, vilket också var en annan anledning till varför vi åkte finare flyg.

Planet lyfte endast 20 minuter senare. Och nu var det ingen återvändo. Nu var det verkligen sant. Nu hade jag flyttat till London. När planet är uppe i luften och ’ha på er säkerhetsbältet’ skylten slocknade så hörde jag direkt hur drick och snacks vagnen var på väg. Lite snacks skulle ju inte skada, så vi tar varsin dricka och delar på en stor choklad muffins. Vi tuggar, pratar och skrattar åt allt och inget. Det var en helt underbar morgon och jag visste att jag beslutat rätt när det gällde vilken person jag skulle flytta med. För det finns ingen jag hellre bor ihop med än Isabella Fina Markusson. Jag älskar hennes mellannamn.

”Bells, varför heter du Fina nu igen?” frågar jag lite plötsligt. Hon håller för munnen och tuggar klart innan hon förklarar ”Mina föräldrar älskade namnet Josefina på mig som liten. Eller snarare älskade det namnet som mellannamn. Men sedan tyckte de att det blev alldeles för långt och de kallade alltid mig för Fina istället när folk frågade om vad hela mitt namn var. Så på dopet så beslutade de sig för att döpa mig till det istället. End of story” hon fnittrade till. ”Varför undrar du?”

”Juste. Nej jag kom bara och tänka på det.” jag rykte lite på axlarna och log stort mot henne.

Efter en liten stund in på resan tar jag upp min iPad (och jag vet att jag låter bortskämd men den har jag faktiskt tjänat ihop pengarna som den är köpt för helt själv) och sätter i ett par hörlurar. Jag räcker sedan ena hörluren till henne och stoppar in andra i mitt eget öra. Jag väljer att trycka på “Shuffle” i min musiklista som kallas underbara minnen. Första låten som slås på är ’Over Again’ med One Direction. Vi kollar på varandra och börjar genast tyst sjunga med. Medan vi lyssnar igenom musiklistan så tar vi massa ego, eller skämtbilder i Photo Booth. Tiden gick ganska fort och vi tar en sista bild innan jag måste stänga av iPaden och förbereda för landning. Vi båda spänner fast oss igen och kollar ut genom fönstret. London syntes klart och tydligt. Det var inte ett moln på himlen. Vilket jag hört är ganska ovanligt för att vara London. I denna stad, i detta land, från denna sekund, startar våra nya liv.

Det var ett tag sen jag uppdaterade nu. Inspirationen bara försvann helt plötsligt. Men jag hoppas ni gillade det! Det var lite längre och så. Kommentera gärna vad ni tyckte, för det skulle göra mig superglad! Tack! :)