'

Det har gått flera dagar sedan jag lämnade in mitt CV på Supermarket. Jag läste på deras dörr att de anställt någon ny, och jag fick även ett samtal att de inte behövde någon mer för tillfället. Vilket var väldigt typiskt. Bella har inte hört något från någon när det gäller hennes CV. Men vi båda behöver ett jobb. Och det är ASAP.

Det var en vecka sedan hantverkarna kom hit och besökte för första gången. Det har jobbat flitigt varje dag sedan dess och idag säger dem att det är sista dagen de är här. Det är bara några få kakelbitar kvar som ska sättas fast i köket. Detta är nu vårt hem. Under den här veckan har jag hunnit flytta in ordentligt i mitt rum också. Även våra möbler som vi beställde från IKEA har kommit och byggts ihop. Våra badrum är fräscha, vardagsrummet är så gott som färdigt likaså resten av lägenheten. Vi har haft ovanligt mycket tur när det gällt om görandet. Det är riktigt fint och jag tror Isabella är lika nöjd som jag är.

De senaste dagarna har det regnat mycket här. Det har varit varmt men regnat. En ganska dålig kombination men tydligen väldigt vanlig väderprognos här i London. Vi har inte gjort så mycket annat än att ta det lugnt, söka jobb och besöka lite sevärdheter. Jag älskar att även gå ut på en joggingrunda här. Det är det enda vädret är perfekt för. Man kan springa i ganska tunna kläder men det regnar på en samtidigt. Helt underbart faktiskt, och miljön är perfekt. Bland annat så älskar jag att springa igenom Hyde Park lite då och då. Jag sätter mig på fönsterkarmen och tittar ut. Det är samma väder idag och jag känner verkligen inte för att bara sätta mig och deppa ihop över att jag fortfarande är arbetslös. Ordet arbetslös som bland annat betyder lat försöker jag motbevisa att jag är. Jag hatar ordet och dess jävla betydelse. Så jag ska göra vad som helst för att inte bli en typisk arbetslös ungdom. Nej, det är väl lika bra att ta en springtur idag med. Det får en verkligen att tänka igenom saker och får massa idéer. Min hjärna jobbar i princip som bäst när jag springer. Jag springer fram till garderoben och drar tag i mina träningskläder och joggingskor. Jag tar snabbt och byter om. Jag lämnade en lapp på köksbordet och skrev ”Hej Bella, jag är bara ute på en springtur! Kommer strax tillbaka. Har mobilen på mig. Bitch.” Jag log lite för mig själv innan jag stoppade i hörlurarna och tryckte igång den pumpande musiken sen var jag snabbt utanför dörren. Regnet pickade hårt mot min panna men värmen gjorde återigen att detta ändå var det perfekta vädret. Jag stannade ett par gånger och hämtade andan innan jag fortsatte springa. Det är en av anledningarna till att jag älskar att springa själv. Man kan springa i sin egen takt och stanna hur ofta man vill utan att någon ska klaga. Jag vet inte riktigt hur långt jag sprang utan jag kände bara för att springa bort lite energi. Jag vände efter en bit in på Hyde Park för att återvända till min gata och när jag väl såg den så kände jag av hur trött jag var. Jag stannade och höll händerna på knäna för att hämta andan. Det tog ett tag att få tillbaka den men när den nästintill var normal så började jag gå. Orkade verkligen inte springa de sista meterna. Jag fortsätter ha den pumpade musiken högt på i öronen men hör ändå ett dovt ljud i bakgrunden som om någon försöker få kontakt med mig. Jag kollar mig om och ser en man i runt 50 års ålder prata mot mig.

”Excuse me miss.”

Jag drog ur hörlurarna och kollade mot honom och log. Ville inte att han skulle höra hur dåligt flås jag hade, så fick även dölja min häftiga andning.

”Yeah?!”

”Aren’t you Alex?”

Hur fan visste han det?

”Ehm… Yeah the matter of fact I am.”

Jag log till lite men var på min vakt. Vad ville han och hur visste han vem jag var?

”Hadn’t you applied for the evening shifts at my Supermarket?” Han log stort.

”Oh, so you’re the boss there?”

Jag pekar trött mot Supermarket och ler stort.

”Yes, that’s me. I know I called you and said we didn’t need any help but one of my employees is actually going to work at the inventory instead. So if you were still free I would love for you to start. But I will need you to start right away.”

Jag log det största leendet någonsin och kramade om honom av lycka. Även om man kanske inte ska göra så.
”Really? Wow, I really needed this!”

”I guess it’s your lucky day then.” sa han och log. ”You start tonight at 6PM sharp. Don’t be late.”

”Thank you! I won’t!”

Lyckan jag kände just nu gick inte att beskriva. Fine, det är inte mitt drömjobb och jag kommer inte sluta söka jobb på annat håll. Men jag har i alla fall ett vid sidan om. Precis vad jag behövde. Jag måste berätta för Bella!

Att springa upp för våra två trappor kändes inte alls så jobbigt som det brukar för jag var alldeles för exalterad för att känna mina trötta muskler värka.

”Bella!! Bella?? BELLA!!”

”Vad?” Hon kommer chockat utspringande med en chipspåse i handen.

”JAG HAR FÅTT JOBB!” skrek jag ut.

Bella log och började hoppa av lycka och sprang sedan fram och grattade mig. Vi både kände att det var en tung börda som släppte. Bella hade hört av några av från de ansökningar hon skickat där några av dem sa att hon inte fått platsen och någon sa att hon skulle få komma på intervju. Vi hade så mycket att vara lyckliga för. Vår lägenhet är äntligen färdig, vi har båda förhoppningsvis jobb och vi bor självständigt i London. Efter ett tag av glädjeprat och en kopp kaffe så tog jag en snabb dusch. Klockan var redan 5 på eftermiddagen så det var snart dags för mig att vara på jobbet. Jag blåser håret och fixar till det och slänger på en naturlig sminkning. Eller naturligt gjord sminkning. För jag har ju trots allt både ögonskugga, puder, eyeliner och mascara. Jag kollar en liten stund i garderoben och tar en polo t-shirt och ett par tajta jeans till. Den känns ganska neutral så jag tänker att det kanske är en proper arbetsklädsel, dock hade mina jeans hål i sig. Men jag tror inte att det gör något. Som sista detalj tar jag på lite glansigt läppsyl, för gud så torra läppar jag fått. När jag väl är iordninggjord så är klockan redan kvart i sex. Ganska perfekt tid faktiskt.

Direkt jag kom dit fick jag ha en genomgång med chefen där han visade hur allt skulle gå till och jag fick även en Supermarket tröja och namnskylt. Det stod i och försäj fel namn på den, för han hade inte hunnit beställa en till mig eftersom det blev i sista minuten. Till sist så visade han mig hur kassan funkade och sa att det var min uppgift för första dagen här. Jag behövde alltså inte göra någon jobbig uppackning utan bara sitta och slå in massa siffror och vara trevlig. Det kunde jag klara, dock så betydde det att min usla engelska skulle behövas igen. Men det kommer jag ju inte komma undan, det är ju ändå språket här. Första timmen gick lite knackigt emellan åt. Jag kunde inte riktigt alltid kassan och hade ibland problem att slå in siffrorna om de inte lyckades räknas in via sträck koden. Men som tur var så var mina kunder väldigt trevliga och tyckte inte det var några problem alls att vänta utan att jag istället bara skulle ta det lugnt och försöka igen. Hade det hänt i Stockholm så hade människorna fnyst, suckat eller klagat på en. Så det här med trevligheten var något jag verkligen uppskattade. Andra timmen var det väldigt lugnt. Jag hade knappt några kunder så jag satt och läste tidningen emellan de få som kom. De stänger klockan 10PM här. Vilket betydde att jag hade ca två timmar kvar. Runt nio var det dött vid kassan, ingen köpte något och jag satt bara uttråkad och läste vidare i tidningen.

”Excuse me, can I pay?”

Jag kollade upp och såg ett välkänt ansikte, Darren. Jag känner hur nervositeten byggs upp och hur mina kinder börjar hetta. Nej kroppen, snälla sluta skämma ut mig.

”Sorry, of course you can.” Jag log lite stelt och han log tillbaka.

”Don’t I know you from somewhere?” sa han och kollade rakt in i mina ögon.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Antingen kanske jag låter creepy om jag säger att det kan ha varit för att han råkade stöta till mig, för det är ju bara pinsamt om han inte minns det eller så låtsas jag som jag är helt omedveten om vad han pratar om. Jag tänkte att andra alternativet inte kan bli alls så pinsamt som första i värsta fall kan bli så jag kör på andra.

”I don’t know… I don’t think so?!” Jag vet att jag kan vara riktigt dålig på att ljuga och han kan säkert se igenom mina lögner eftersom jag inombords är i ett extremt fangirl läge också. Det är svårare än jag trodde att bara vara normal.

”Oh… Okay maybe I was mistaken.” Han log men såg nästan ut att skämmas som om han sagt något pinsamt. Jag önskade verkligen att han skulle komma ihåg mig och känner nu bara för att skrika ut att det var jag han stötte till men då skulle ju det vara ännu löjligare. Jag fortsatte slå in alla hans varor, vilket var många och för första gången ikväll gick allt i princip felfritt. Fram tills kvittot skulle skrivas ut. I vanliga fall hade jag kanske inte brytt mig men han frågade tidigare om han kunde få kvittot så detta behövde jag ju lösa. Varför funkar det inte? Den skriver ju bara ut hopknölat vitt papper. Han kollar på mig och hans blick genomborrar mig nästan. Jag kände hur mitt ansikte blev rödare och rödare för varje sekund som gick medan jag inte kunde laga den. Jag tar upp kassa-telefonen och ringer på min chef som sa att han kom om 5 minuter. Jag skulle fråga om kunden kunde vänta. Vilket han svarade att han kunde. Vi kollade på varandra ett tag och jag kände hur obekväm stämningen blev, eller snarare gjorde jag den obekväm. Jag klarar inte pinsam tystnad så jag blir så stel när det händer.

”We must have met before. I’ve seen you before, I’m sure of it.” säger han plötsligt och jag blev bara så glad att den pinsamma tystnaden bröts att jag genast log mot honom. Men jag öppnade fortfarande inte munnen, var rädd att jag skulle råka få word-vomit och bara prata på om hur mycket jag vet om honom och vilket stort fan jag varit och är av One Direction. Han rynkade pannan och såg extremt koncentrerad ut.

”Wait a second, aren’t you that girl I met here like last week or something? That girl that dropped her magazine.”

Yes han kläckte det. Men vad ska jag svara nu då?

”Oh yeah, that’s right. I’m sorry I didn’t recognize you. It’s just been a stressful day.”

“It’s fine.” Han skrattade till och kollade återigen på mig.

Jag hade så mycket som jag ville säga men visste inte vilket jag skulle säga först och visste absolut inte vilket av det som jag faktiskt borde säga eller inte. Min chef kommer gående förbi Darren och ber om ursäkt för att han behövde vänta. Han log bara och sa att det var lugnt, han hade ändå inte bråttom. Chefen visade snabbt hur man gjorde och att den egentligen bara behövde en ny rulle, vilket gjorde det ännu mer pinsamt. Att jag inte ens kunde lösa ett sånt simpelt fel. Så fort han löst det rusade han iväg igen. Jag skrev ut kvittot igen och räckte över det till Darren.

”Thank you…” Han log och riktade blicken mot min namnbricka innan han avslutade med ”… Anna”

Jag reagerade lite på namnet och kollade ned på brickan. Hade redan glömt att det var fel namn. Jag skrattade till.

”Sorry, I’m new. It’s not my sign. I’m Alex.” Jag sträckte fram handen.

”Okay then. well I’m Darren.” Han skakade handen och tog sedan tag i sin påse. ”I gotta go. I guess I see you later since I usually shop here. Bye!” Han log stort och vinkade till innan han gick utanför dörren.

Jag svarade med ett hejdå precis innan dörren stängdes bakom honom. Jag andades tungt ut och log jättestort. Kan inte fatta hur lugn jag höll mig, trots att jag inombords sprängdes tjugotusen gånger om. Skulle bara vilja springa fram och krama om honom och ställa så sjukt mycket frågor om honom, Niall och resten av killarna. Men det hade bara varit pinsamt, så jag är glad att jag höll käften.

När jag slutade var jag trött men gick in på twitter och tweetade;

@AlexandraHScott: Just had my first day at my new job. It was lots of fun and I met a really sweet guy! A great day tbh.

Jag hade ganska mycket följare på Twitter trots att jag inte följer så många själv. Mestadels tror jag det berodde på att jag skrev massa referenser till filmer hela tiden, massa konstiga nyheter eller fakta och är bara allmänt flummig. Många kommenterade ofta det jag skrev och jag älskade att prata med dem. Alla på Twitter är så jävla underbara. Eller på mitt 1D konto så hatar jag förmodligen hälften av alla jag följer, men inte på den här. Sen ökade mina följare radikalt när självaste Demi Lovato började följa mig. Jag har aldrig fangirlat så mycket som den stunden. Jag har definitivt en girl-crush på henne och har alltid älskat hennes musik. Hon är en sådan inspiration och verkar bara vara helt underbar på alla sätt och vis. Så det kan även vara på grund av det som jag fortfarande har många följare.

Jag kände direkt hur mobilen vibrerade till och såg att det var en av mina Twitter följare som frågat om killen. Den här bruden hade jag lärt känna ganska bra, vi pratade mycket på Twitter och kommenterade ofta varandras tweets. Kommentaren på min tweet löd;

@1D_OTH_Nathalie: Oh really? ;) Was he hot? What was his name?

Jag tog genast och svarade.

@AlexandraHScott: Yeah he is quite good looking. I bet you know who he is. It was actually Darren Flynn. You know Niall’s mate.

Jag skickade det och la ner mobilen i fickan igen. Det dröjde inte länge innan mobilen vibrerade till igen.

@1D_OTH_Nathalie: WHAT? You met @darrenf1992? I’m so jealous of you!!!! x

Jag fruktade det jag läste. NEJ! Detta får inte hända. Hon taggade hans namn. Jag låtsades hela tiden med honom som om jag inte hade någon aning om vem han var. Och så taggar hon hans namn. Fast jag vet att han har extremt mycket följare som skriver till honom så det är nog lugnt. Han kommer förmodligen inte se den ändå. Men jag var för nervös för att svara utan sprang istället bara in i trapphuset.

Så fort jag kommit in så pratade jag med Isabella om exakt allt som hänt och både hon och jag var säkra på att Darren bodde i närheten vilket som sagt var ett litet plus. Jag berättade även om Twitter händelsen men Bella lugnade mig med att som jag själv redan tänkt så ser han det nog inte. Men jag bestämde mig ändå för att inte checka Twitter något mer för ikväll. Jag och Bella kollade på en film istället. Vi valde den så sjukt bra filmen Soul Surfer och poppade popcorn till. Under filmen som vi båda sett flera gånger så pratade vi även om allt vi kände för. Trots att jag och Bella pratar varje dag, hela tiden, så har vi alltid miljoner saker att säga till varandra. Vilket enligt mig är något underbart bra. När filmen tog slut så sa vi god natt och gick in till våra rum. Men jag var inte trött och bestämde mig för att ta ett bad. Jag hade legat länge i det varma badet med mycket bubbelskum då jag bestämde mig för att kolla snabbt på min mobil. Jag tog tag i den och drabbades av världens panik rush när jag ser händelsen på min skärm.

@darrenf1992: @1D_OTH_Nathalie @AlexandraHScott Yeaa she did. It was fun.

Jag la ner mobilen på fönsterkarmen och sjönk ned längre i badkaret. Vad ska jag säga? Jag kan ju inte förklara mig efter att jag både låtsas att jag inte först kände igen honom från vårt första möte i affären och sedan att jag inte visste vem han var. Jag borde inte skrivit något till Nathalie. Jag borde bara hållit käften. Allt är förstört.

Jag hoppas ni gillade detta kapitlet. Men tappar faktiskt lusten att skriva när inga kommentarer skrivs. Så jag antar att jag sätter novellen på hyllan ett tag. Ha det bäst under julen!